Juppe kör med mig - men inte med kuratorn

När jag rider förväntar sig en Juppe godis titt som tätt. Det är faktiskt nästan en rättighet!

När hans kurator vilda Matilda rider så vrider min springare inte på huvudet en enda gång för att fråga efter en liten godsak.

Och visst har det funnits lite spöken på somliga ställen när kuratorn har suttit på hans rygg, men inte alls i närheten av så många som när jag sitter på hans rygg.

Ska en bli lite ledsen som matte då?

Näej. Det finns ingen häst i hela världen som är så rolig mellan öronen som Juppe.

Han är värd att köra runt lite med mig, han gör ju för det mesta det jag ber om ganska så snabbt.

Tänk att han har listat ut att han kan linda mig runt en av hans broddar (i brist på lillfinger). Han är både smart och bortskämd. Och livslusten behöll han ju de gånger han varit sjuk också, så jag tror vi är inne på rätt linje för en Juppe och för mig.

Jag tänker inte gå och gräma mig över att Juppe har fattat ett och annat om tingens tillstånd. Vi ska träna på så gott vi kan och mysa ihop som vi alltid gjort. Men det är också himla bra att Matilda hjälper till med ridningen. Det är nästan så det är bra att jag fick en släng av ridrädsla.

Att Matilda förstår hur Juppe funkar och lär känna hans styrkor och svagheter är skönt, inte minst för att jag tydligen behöver en miljon kvitton på att Juppe är en himla stark och kry och pigg häst som inte ska daltas med.

Jag kommer nog dit också. Kanske.