Det gick bra att rida genom läbbiga allén med solen framför nos- och nästippen. Vi vågade oss ut i det sista mjuka ljuset.
Och näej. Ingen klump i magen. Det var frust från start. Långa tyglar (och lite för klumpiga, ivriga skänklar för att övertyga Juppe om att jag inte var ett dugg rädd).
Vi hade full sprutt hela tiden, med full sprutt menar jag trav och tölt med lite skrittpauser.
Och allt kändes så bra, så bra!
Juppe skuttade till för något läbbigt på hemväg, men inte ens det kändes läbbigt. Juppe vred diskret på huvudet bakåt och kikade och såg lite olycklig ut. Ingen stor grej. Vi satte fart i tölt igen och så saktade vi av när jag ville.
Tjohoooo! Det finns hopp om att slippa ridrädslan.
Du. Det är något fel här.
Vet du vad som hänt?
Det ska växa belöningsgräs här!
Så härligt, det gäller att njuta av dessa ridturer när allt bara känns rätt, och minnas och framkallar känslan när det inte gör det. Heja heja!
SvaraRaderaJa! Å så härligt det är med sådana turer, den ska jag njuta länge av. Och få pepp och mod av också för den delen.
Radera