Vinka, Juppe och Fengur o Co traskade iväg i fantastiskt varmt och glödande eftermiddagsljus. Så trevligt, så kravlöst.
Som pladdrigt balsam på Juppes mattes själ. Även om jag satt och cyklade baklänges i skritten, det gjorde jag. Varenda steg. Fast det kan bli lite meditativt och skönt det med och baske mig om kompisarna inte sa att vad fint han skrittar nu Juppe.
Vi ville egentligen aldrig styra hemåt, men vi var tvungna. Vissa dagar skulle en bara vilja fortsätta kryssa genom landskapet på sin kompis rygg.
Helt rätt! sa Juppe.
En kryssar bäst på en Juppes trygga rygg.
Vill bara påminna om att det inte var jag som ville gå hemåt.
Du? Vad tar de där kort på bakom min rygg? Jag står ju här?
Öh. Fengur, troligtvis, sa jag. Det är ju deras häst.
Ja?
Och?
Ja, de vill väl ta kort på sin häst och inte på en rödhårig en som är min.
Obegripligt, sa Juppe.
Absolut sa jag.
Helt obegripligt.
Du, sa Juppe. Du ser inte så tokig ut, trots att du har kort snorig näsa.
Men tackar! sa jag.
Det var så lite, sa Juppe.
I morgon ska vi ut på äventyr Juppe, sa jag sedan.
Vi ska åka transport och gå på kurs. Jädrar i min låda.
Ska bli både kul och spännande. Hoppas du går på transporten.
Herregud, sa Frami.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar