Aldrig. Som i never ever. Jag må vara en matte med klen tro på mig själv emellanåt. Men jag tvivlar aldrig på Juppes lust att leva och underbara inställning till jobb.
Gnäll. Ja. Så är det ju. Men det stannar hos mig. På min nivå, mattes nivå. Det handlar om vad jag kan och vad jag kan suga åt mig för kunskaper och hur min kropp mäktar med att leverera.
Juppe är ren kärlek. Han är ett knippe karisma på fyra ben. Han är rödhårig lycka komprimerad till en islandshästs kropp.
"Här sprutar det kärlek" som en stallkompis sa när hon kom in till stallet när Juppe åt sitt åtråvärda hösilage och jag kammade hans hovskägg med kattkam.
Juppe är bäst. Ingen protest. Sedan har han också sina sidor, men det har inget med mina tvivel på mig själv att göra. Så det så. Jag vill bara klargöra det nu när jag gnällt och haft mig. Det är inte Juppe det är fel på.
Det bevisade han till exempel i måndags på rida-igen-lektion. Eller vadå. Juppe behöver inte bevisa något, han behöver faktiskt bara vara.
Vilken kärleksförklaring! <3! Jag får ju tårar i ögonen... och känner igen en hel del av tänket... Vilka fina vänner vi har i de där fyrbeningarna! h. mymind
SvaraRadera:-) Tänkte det var bäst att förklara precis hur mycket Juppe betyder för mig. Att folk älskar sina hundar till vanvett är en ju mer van vid. Juppe ger mig så mycket, varje gång vi ses. Kram på dig!
Radera