Ja, vad ska jag säga? Jag är liksom inte i samklang med mig just nu. Det blir mer kling och klang över det hela.
Jag var rädd när jag fattade att jag skulle behöva rida ut själv med min kompis. Ingen stallkompis i sikte. Det var bara att skutta iväg.
Hjärtat pickade och det tog ju inte Juppe mer än tre nanosekunder att greppa det. Gudskelov var han faktiskt på sitt allra bästa humör i dag. Frustade på väg ut i från gårdsplanen.
Vi var gemensamt tittiga förbi läbbiga huset. Fortfarande pickande hjärta. Hälsade på stoflocken. Juppe frös fast. Varför jobba när du bara kan släppa in mig där? Fri tillgång på hö och dom har säkert en hel ocean av obetat gräs i bakre hagen.
Men iväg kom vi. Trav och tölt och skritt om vartannat mest för att blanda bort mitt huvud. Och ned på lilla traktorvägen efter källarbacken för att komma ut till åkerkanterna.
Stel och tråkig tölt här på raksträckan, vi överlevde massor med troll i skogsdungen och där någonstans släppte det. Sunkigt och jävligt och sugande lera. Juppe frustade.
Han bjöd på tölt som var så ljuvlig! Jag fick dåligt samvete och saktade av en liten bit. Över till nästa åkerkant. Och likadant! Halleluja! Hade jag haft en sejdel öl i näven hade allt skum suttit kvar på toppen. Allt var bara perfekt, Juppe knogade på som en liten lösgjord iller.
Klart han fick beta klöver.
Han visste ju det. Jobbar jag bra blir det klöver.
Nu var det ju liksom hemväg. Juppe gav JÄRNET i tölt. Jag behövde bara andas in lite för att han skulle stoppa bakbenen under sig och ta i ännu mer.
Klart jag hoppade av när det gick som bäst, klart jag plockade nypon åt min bäst häst. Och så plockade jag lönnlöv. Juppe stirrade förundrad på mig. Lönnlöv? Det är ju inte ens gott?!
När Juppe åt hö i stallet flätade jag en krona, jag kom faktiskt ihåg hur man gör för att låsa löven med skaften.
Att få en Juppe att förstå att han ska ha löv på luggen däremot var en utmaning.
Nej. Det var inte jag, sa Juppe. Jag andades bara.
Den smiter!
Skynda dig att knäppa då!
Du. Förra kronan var guldig och fin.
Är det verkligen korrekt att en Juppe ska ha lite löv där mellan sina vackra öron?
NEJ. Jag ser inte sur ut. Jag är bara koncentrerad.
Andas jag så åker den av!
10-9-9-8-8 och en halv-neeeeejjjjjjjj
Titta, nu föll ett löv till av.
Oj, oj, oj. Nu åker kronan av.
Jag står som en staty och slutar andas men det hjälper inte!
Stackars kronan.
Gud vad hon är underlig. Men hon vill väl.
Vi ses i morron va?
Klart vi gör Juppe. Då blir det hjärngympa och en stallkompis som visar working equitation.
Det blir bra.
Och jag vet ju det. Får bara jag och Juppe trixa lite, klara av saker så smyger sig självförtroendet fram ur någon vrå det också. Vi är vana vid att ha det så här jag och Juppe, det är ändå en tröst. Ibland går det upp och ibland går det ned. Så är det bara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar