Jag vill så gärna bli en bättre ryttare - nu är det stopp tydligen

Håll i er, här kommer det gnäll. Du är härmed varnad. Jag har all förståelse om du inte orkar med gny, det är knappt så jag orkar med det själv.

Så här: jag har på något sätt tappat riktningen på mitt och Juppes "arbete".

När Juppe var riktigt vissen och omusklad var det självklart att vi skulle ut på skogspromenader och diskutera livet.

Nu är Juppe stark och vacker, även om han så klart måste bli ännu starkare - vackrare går knappast.

I somras var det kul att fara runt i skog och på åkerkanter, Juppe tyckte det var lika kul.

Vi fick höra av alla att Juppe såg fantastisk ut. Så musklad och biffig.

Nu har jag åkt av en gång i flygande fläng och blivit rädd på kuppen. Vi har börjat galoppera igen, men inte med samma liv och lust. Det är lite mer gnetigt, petigt allvar över det hela.

Har jag koll på Juppe? Är galoppen rund? Kan vi ta båda galopperna? Ni fattar.

Det var skönt att börja på ridskola igen med Juppe, ta lektioner en gång i veckan. Juppe får springa och jobba med kompisar (och trivs!) och jag får inspiration och framförallt duvningar av mig som ryttare.

Då är väl allt bra då?

Nej. Se, det är det inte.

Jag känner mig som en övertrött femåring som inte får som hon vill. Jag vill lägga mig ned och sparka och slå vilt omkring mig (inte på Juppe).

Inga instruktioner verkar gå in. Mina jävla antennfötter pekar ut som gälar från Juppes mage fortfarande. Jag verkar omöjligt kunna följa med mjukt i trav och så vidare, och så vidare. Tror ni greppar läget.

Nästa gång jag sitter som en stelopererad anka i sadeln och spjärnar emot varje steg Juppe tar så skulle jag vilja att någon kom och slet ner mig ur sadeln och hoppade på mig (lösgörande).

Mitt förnuft (Hej!) säger förstås med pekfingret stelopererat och viftande att jag är inne i en fas där jag säkert utvecklas. Någon liten del i min ridning tänker bli bättre troligtvis. Någon gång.

En pollett kommer att säga klonk. Och så kan en vara nöjd med det ett litet tag för att sedan gå över att reta sig på nästa sak en vill rätta till/bli bättre på.

Jodå. Inte tänker vi ge upp inte.

Det ligger liksom inte för oss.

Vi gnafsar och tjafsar lite om vem det är som bestämmer ibland, sedan är Juppe en skön kille som står vid grinden varje dag. Det i sig är ju fantastiskt.

I dag blåste det och det var lite läbbigt att ta sig iväg. Men visst kom vi iväg. Det var svårt att få Juppe att slappna av, men vi knogade på med det.

Vi tog vägen över en stubbåker tillbaks. Juppe töltade med höjde inte ryggen sådär häftigt tydligt som han gjorde förra gången vi tog stubben. Men knogade på gjorde han.

Jag styrde mot raksträckan på väg mot backen upp mot Hallbo. Juppe knotade, han ville inte gå bortåt en gång till, men okej då.

Vi fick till en galopp. Juppe pustade på långa tyglar tillbaks och så töltade vi igen.

Prydligt och fint.

Men upptäckar-Juppe och köttbullen till matte hade inte kul. Vi hade inte kul. Var är det roliga?

Var har det tagit vägen?

Vi trivs ju i varandras sällskap jag och Juppe. Det är inte det.

Jag vet bara inte riktigt vad jag ska styra mot. Att ha en tävling att träna inför skulle vara så kul, men en kan ju inte dyka upp med en häst med rörelsestörning på en tävling. Hu. Det går inte.

Ja, jag borde ha en fet smäll. Där vi är nu är ett läge som jag inte trodde att jag och Juppe skulle vara i för två år sedan. Det här är en dröm. Det är så fantastiskt att jag överhuvud taget kan rida på min kompis.

Och att han orkar, vill, är busig, har egen vilja, inte är lobotomerad, har kommit ut på andra sidan av den där fasansfulla skadan som en häst som fortfarande har personlighet och krav på tillvaron. Fy på mig!

Ändå är jag inte nöjd. Eller nöjd och nöjd. Det är klart att jag är nöjd. Säg vilsen då.

Vi tränar på tomat-trav (samlad trav) från backen, gör våra slutor, våra övergångar blaha blaha blaha.

Jag upprepar: var är glädjen? Spruttet? Målet? Vad vill vi bli när vi blir stora/färdiga?

Något måste vi ha att sikta mot.

Det vore skönt med något mätbart. Typ, nu ska Juppes bog växa två centimeter i bredd före jul. Då är han en superstark häst.

Äh, ni hör ju. Så är jag.

Det var så roligt med tävlingar, att få de där omdömena om varje gångart. Som ett kvitto, typ.

Och så tydliga mål att kämpa mot, lite högre poäng. Lite bättre (i den bästa av världar).

Grejen är att jag inte riktigt törs anmäla mig och Juppe till några kurser utanför gården heller. Det känns så läbbigt att komma med en häst som kanske visar någon dipp i traven - och så tror folk som inte vet vår bakgrund att jag är en djurplågare som ens sitter upp.

Jag har trots allt funderat på kofösning för nybörjare - det vore något som skulle sysselsätta båda våras hjärnor. Kanske till våren. Om lastningen börjar funka bättre.

Att lasta och åka iväg till nya ridvägar vore förstås också kul.

Som sagt. Jag är också arg på mig för att jag inte är nöjd.

Vad skulle det vara för fel på lite lugn och fridfull vardag?

Koncentrera sig på fötter som pekar ut och armbågar som vill flaxa ut vad jag än säger åt dem.

Jag är en plikttrogen typ. Det är klart jag fortsätter att knoga. Men jag känner mig också som en ponnyridningsponny som går samma varv på rundan för tvåtusenelfte gången.

Jag "går till jobbet" för att det är sådan jag är.

Men jag måste hitta någon slags mental morot. Något kuligt att sträva mot.

När vi var på rock-bottom gick vi ju vilse i skogen jag och Juppe. Blev rödkindade, svettiga och fnittriga. Det är dit vi vill.

Fejsa farorna tillsammans.

Eller upptäcka att vi kan saker som vi inte trodde att vi kunde.

Vad sjutton ska vi hitta på för bus? Eller hur ska jag programmera om hjärnan? Jag nöjer mig inte med att glida fram på något slags oföränderligt plan, jag kan ju inte dunka in kunskaper i min kropp och i min hjärna - men ibland kan det ju hjälpa att göra annat. Lura hjärnan.

Ett tidgare mål har varit att få Juppe mindre tittig. Nu är han ganska obrydd, även om ögonen blir tefatsstora ibland. Rädd om rumpan är han också, så självklart är jag där hela tiden och ber om att få lyfta svansen (utan att han drar in den mellan benen).

Vi har haft våra små träningsgrunkor och mål hela tiden. Nu är det ganska tomt i trollerilådan.

Har du hängt med hela tiden fram till nu är du tapper. Tack.

Vad jag ska göra vet jag inte. Jag åker till stallet som vanligt, umgås med min sköna polare. Rider, tränar. Hoppas på att något dyker upp som gör att vi båda blir mer peppade. Hoppas det blir djup snö till vintern, bara det skulle ju bli en förändring.

Ska googla på trick. Det tycker vi är kul båda två. Jag skulle vilja kunna rida Juppe utan träns och sadel. En dröm vore att kunna släppa honom lös på en åker och låta honom rasta av sig - och att han kom tillbaks till mig.

Ja, ja. Det ordnar sig. Det gör det alltid. Det är okej att vara lite deppsunkig ibland.