Nu så: på andra sidan ömklighetsträsket

Juppe var på lysande humör som vanligt när jag dök upp. Nya tussar ryckta ur pälsen, men vad gör det när pälsen byts två gånger per år.

Och jag tror att jag traskat ut ur mitt ömklighetsträsk av tvivel och modlöshet.

Vi klarar ju trots allt av det mesta jag och min kompis. Juppe frustade på väg ut från gården och på väg hem. Demonstrativa strut-trut-blåsar. Trumpet, trumpet, trumpet! Så mycket trivdes han.

Juppes bakben som jag varit orolig för kändes inte av alls. Vi skrittade förbi avelsflocken, sedan satte vi fart. Traven var sådär, första tölten lite stolpig. Sedan släppte det. :-)

Nä. Två av tre galoppfattningar gick åt pipsvängen, men vi traskade uppför backen upp mot Hallbo, töltade i uppförsbacken tillbaks. Vände, körde galopp på raksträckan mot skogen igen. Juppe flåsade, men inte så jag trodde han skulle dö.

Efter skritt och tänj nedåt bjöd grabben på en så otroligt härlig tölt så det finns inte. Nu har vi liksom hittat den båda två. Och längre och längre sträckor orkar han tölt också.

Orkar? sa Juppe.

Du vet att jag inte lipar åt dig va? Hästar kan inte det, forskarna är oense om det är osäkerhet eller undergivenhet eller rentav eftertänksamhet som utlöser slickande.

Kolla tungan då! 

Frmpf, sa jag.

Och nu viftar jag inte med näsborrarna åt dig heller.

Jag använder bara Jacobsons luktorgan. Det har inte med dig att göra.

He, he.

Och nu ska jag sova (igen).

Ja, ja. Visst är världens bästa Juppe värd en tupplur.

Och jag ska försöka sluta tänka på vad jag INTE kan som ryttare, utan helt enkelt på allt vi kan. Och vågar. Och gör.