Jag och Juppe som alltid njutit av att dra iväg. Minns när jag och Juppe med nöd och näppe kunde göra en gir i slutet av stubbåkern när ovalen i fjol. Vi galopperade nämligen i riktning MOT stallet. Hä.
Både jag och Juppe flinade ikapp.
Vi älskar (ade?) känslan av att axa som ett flygplan på väg att lyfta.
Men nu.
Nä. Jag vet inte. Vi är ju världsbäst i den här kategorin:
Och skritta, tölta och trava kunde vi ju minsann göra på stubben med superkontroll med kompisen Baldur.
Det är det här:
Känslan av att allt runtomkring är viktigare än vad jag säger som spökar.
Men i dag har jag bestämt att vi måste.
Helst i samklang. I samförstånd. Tillsammans.
Jag drömmer om att kunna jobba Juppe i olika tempon i galopp. Jag drömmer om att kunna galoppera på en volt, i balans, på en tomat som trivs.
Jag drömmer också om att kunna fräsa iväg i gaedingakeppni-tempo bara för att det är så kul.
Hå, hå, ja, ja.
Om Juppe är en väldigt olydig häst?
Näej. Inte enligt mig. Enligt mig är han en hyfsat lydig pålle, men med livslust och nerver. Känslan av att inte vara helt hundra säker på att få stopp i galopp har börjat spöka.
Om jag är på topp just nu?
Näej. Helt slut i rutan om jag ska vara ärlig. Men nästa vecka ska jag äntligen börja jobba halvtid för pluggeri/skrivarliv. Nu har jag jobbat typ tre helger av fyra och morgon/kväll/tiotimmarspass.
Tant Bettina är trött.
Om det spelar in?
Klart det gör. Jag känner både mig själv och Juppe ganska väl.
Men varför i hela friden ska vi ut och galoppera på stubben då?
Därför att annars är vi bara små lortar. Och när något börjat spöka för mig och Juppe måste vi fejsa det, annars växer problemen i omfång. Galoppskräcken skulle ockupera hela min hjärna och det kan jag inte tillåta.
Det betyder inte att vi måste fräsa fram i flera kilometer. Det betyder att vi måste öva på galoppfattningar och inte minst på stopp.
Hela fickan ska vara proppfull av godis. Stopp på sekunden = godis och applåder!
Tänk att kunna vara en del av det här och ändå känna att hästen är med mig till hundra procent.
Blev helt knäckt av en underbar video som Viby islandshästar delade på fejan. Här ser vi alltså små ungar på bland annat hingstar (!) som drar iväg i galopp över en stubbåker. Glädje - och kontroll.
Tröstar mig med att de där ungarna har matchats till hundra procent av oerhört ridkunniga mammor. De har troligtvis ridit sedan de var sex månader gamla och kunde sitta upprätt själva.
Håll en tumme för Juppe och mig nu då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar