Hälsade på mördar-höbalen

Nejnejnej, nej, kära vän. Det var inte den här höbalen som låg och lurade på mig i går. Det här är en vänlig typ. Det syns ju på långt håll.

De har väl bytts ut under natten helt enkelt.

Grmpf, sa jag (eftersom det var lite strakbent promenad för att hälsa på den vänliga höbalen).

Jag borde ha tränat från backen i dag, men det orkade jag inte så Juppe fick kånka på mig istället.

Vi testade det där med galoppfattningar bortåt. Det är märkligt hur trögt det är. Men det sket vi i.

Vi koncentrerade oss på snygga fattningar, galelopp, galelopp i två språng och så tog sprutten slut. Men vi fattade en ny åt andra hållet. Och samma lika. Rätt trivsamt ändå.

Och så både töltade och travade vi i hög klöver.

Måste få med mig Mathilda ut, nu känns verkligen Juppes tölt bra. Jag vill veta om det ser lika bra ut som det känns. Nu orkar kompisen längre sträckor också, då tänker jag att då måste väl inte sprutten vara lika stor så att säga? Det måste vara okej att jogg-tölta? Det känns i alla fall väldigt avslappnat och skönt under mig då.

Det känns inte som att DU TROR PÅ MIG, sa Juppe i hagen. Det var inte samma halmbal. Det var en annan, mycket lömskare.

Mjöäh, sa jag. En vill ju inte göra kompisen ledsen.

Juppe besökte bajshörnan i hagen, muttrandes.

Jag stod inte ut.

Det är klart jag tror på dig! sa jag. Det rullade väl dit nya halmbalar under natten, så måste det vara.

Eller hur! Så måste det vara! sa Juppe.

Ha. Lömska typer det där, tur att du har en stabil pålle som bär runt på dig.

Annars vet en inte vad som skulle kunna hända.