Phu - vi vågade

H-etes j-dra faderusk.

Oj, oj, oj, vad jag var övertaggad när jag kom till stallet. Juppe var som vanligt - hungrig.

Vi värmde upp på ridbanan. Tack vare gud och lov för lektioner att härma och komma ihåg fläckvis. Vi red genom en labyrint av bommar, där man måste ställa åt båda hållen för att komma igenom.

Juppe var seg.

Jag blev förbannad. Jag tänkte att jag inte får bli förbannad.

Tänkte på det som Annica sa på lektionen, du måste låta Juppe röra på sig (genom att jag blir följsam i min kropp).

Saker blev bättre.

Vi skrittade mot stubben.

Hjärtat dunkade, jag använde varenda andetag från alla yogalektioner jag gått på. Lät andetagen vidga magen och sjunka nedåt, nedåt.

Juppe var som vanligt. Nästan.

Han trippade som en ballerina när jag kortade tyglarna. F-n och hans moster vad jobbigt. Andades och försökte gunga med i varje skrittsteg och hitta buksvängen. Gick sådär.

Gav upp. Tänkte att ja, ja. Himlen trillar ju inte ned på oss om vi travar och töltar förutom att skritta.

Då börjar Juppe frusta! Jag skrattar nästan hysterisk. Lång tygel mot stallet, nemas problemas.

Men galoppfattningar bortåt? Juppe fattade nada. Ville inte fatta. Framförallt inte galopp.

Han plockade fram korkskruven i nacken och fick liksom vind i seglen bakifrån från höger. Vi seglade fram åt vänster på stubben. Jag ville rakt fram.

Nu körde vi tölt mot stallet. Jag kände rycken när han ville öka, men näej. Nog för att jag har en envis häst men jag är snäppet värre.

I åkern finns en ö av träd och sten. Vi seglade runt den. Jag var så jädra taggad när jag fattade vänster galopp att Juppe liksom studsade fram, krattig fattning och efter fattningen ville han dundra fram som ett lokomotiv.

Nope. Det ville inte jag. Och här kände jag, hur många gånger har jag inte tyckt det varit roligt när Juppe dundrat fram. Hur många gånger har jag tillåtit det? Många.

Nu sa jag NEJ och gjorde halvhalt, vi galopperade i lagom takt. Ingen av oss hade kul, takten var sådär. Men jag hade kontrollen.

Flämta, flämta, flämta.

Vi gjorde om det hele. Jodå, bättre och bättre gång för gång.

Och skritt tillbaks runt ön.

Till slut tänkte jag att gud vad seg han är Juppe. Vad är det fråga om?

Juppe flämtade som en hund i en sommarvarm bil och var dyngsur av svett från hakan och nedåt. Hjälp.

Magen och flanken hävde sig som en blåsbälg.

Hjälp! Hoppade av och lossade på allt så det blev lättare att andas - och äta.

En övertaggad matte är inte lätt att dras med, usch, glömde att ha koll på Juppe. Kommer inte ihåg sist han var så svettig. Eller andfådd.

Men det gick ju bra på slutet och han fick mycket beröm. Juppe frustade och åt gräs så magen stod i åtta hörn.

Nästa gång vi tar sikte mot stubben hoppas jag vi har mer roligt, är mindre övertaggade och mer harmoniska och samspelta. Kort sagt, att det är mindre laddat det där med galopp.

Phu.