Hjärtat slår dubbla skutt av glädje och magen gör en volt av fröjd när kompisen får syn på en och bestämmer sig för att sätta fart!
Nu har jag varit hästägare i fyra år och känner ingen avmattning i glädjebarometern när jag åker till stallet. Tursamt nog verkar Juppe känna likadant.
Vi avverkade det oerhört viktiga jobbet med att mysa tillsammans utan krav. Juppe fick två påsar hö i stallet (tjockis) och jag fick plocka alla styngflugeägg jag fick syn på och borsta och borsta och borsta.
Perfekt.
Vi jobbade på ridbanan lite lagom. Juppe är en maräng, han går och travar bredvid mig och gör jättefina stopp. Det är mycket tomat över dom! Inte alls mycket gurka.
Här är det formen på hästen som avsyftas. Tomat är bra grejer. Runt och fint.
Dessutom följde han mig som en hund när jag sprang baklänges genom en labyrint på ridbanan. Bommar ska man ju kliva över i vanliga fall, nu följde Juppe mig i en zickzackböj.
Han är klok som en bok, vill väl och är ett fantastiskt djur. Jag förstår inte folk som vill ha hundar (det får de bestämma själva förstås) när det finns hästar. En måste ju inte rida för att ha kul. Promenader och lydnad är ju så roligt!
Tänk er själva - 400 kilo hund. Det är mycket skoj för pengarna!
Skärp dig! sa Juppe, gud vad du ser sur ut!
Bättre? sa jag.
Men vad är det du sneglar på? sa jag.
Tsss. Jag sneglar inte! sa Juppe.
Jo? sa jag. Vad är det du kollar på åt vedhögen till?
Det är ju bara du och jag här.
Jag sneglar inte! sa Juppe.
Öh, sa jag.
Vad bra, eftersom det inte finns något att snegla på.
Strålande, fortsatte jag.
Ibland kan man ju få någon sorts konstig känsla.
Man kan till exempel vara ensam i stallet en mörk kväll och liksom känna att det är något mer där. Något läskigt. Fast det inte är det.
Som ett troll eller ett spöke. Som inte finns.
Trams, sa Juppe.
Så skulle jag aldrig bete mig.
En är väl en tänkande varelse!
Jaha. En fin kväll med trevlig kompis.
Och så här ser det ut på anslagstavlan i vårt stall!
Rid gärna på stubbåkern. Wohoooo.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar