Helt slut i rutan. Borde vara vansinnigt glad. Juppe var helt fin i longering. Mirakel. Halleluja.
ÄR DU INTE GLAD! Hojtade Chris Johnston glatt åt mig.
Öäh, svarade jag. Jag har knappt sovit något i natt och det här har pågått sedan april (aptrist svar).
Juppe fick en ny stor dos kortison av samma sort han fick vid förra besöket. Juppe får hänga med kompisar i lösdriften - det verkar vara ett vinnande koncept. Och i mars hör vi av oss till Chris om ny tid igen.
Jo, jag är glad. Och rädd. Och vågar inte riktigt tro att det kan vara så enkelt. Mer orkar jag inte blogga i kväll. Mer i morrn. Försiktigt glad, kan man vara det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar