Jag ser och jag uppskattar när jag och Juppe gör små framsteg. Jepp, här pratar vi inga stora grejer, kanske till och med sådant som andra inte ens tänker på.
Nu går jag och Juppe vår kvällspromenad utan att någon av oss är spänd eller tittig. Nu är det sänkt nos à la Juppe leker blodhund nästan från start. Ut i mörkret bara.
Juppe frustar och jag pratar lite lätt med djuren som bor utanför ljuskäglan. De får ju vara där, det är vi som är gäster i kvällen. Och grejen är, det är trevligt. Jag längtar efter vår promenix.
Nu ska jag våga höja ribban lite också, någon kväll emellanåt. Tölta lite, trava lite. Fast då tänker jag kosta på mig att sitta upp. :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar