Nytt mål: inte grubbla

Den här starten fick vi i går när vi åkte till Kvicksund och veterinären Chris Johnston.

Vi fick ju fina besked jag och Juppe.

Nu vill jag berätta om min farbror Tage för att berätta om det där med målet att inte grubbla. Tages fru har polskt ursprung och bryter på polska. Grubbleriet går nog i släkten för han kan få höra: inte grobbla. Och när badrummet var nyrenoverat och ett nytt fantastiskt spabadkar var installerat så berättade frun att: här bobblar vi.

Jag älskar både Tage och hans fru så det är berättat med glimten. Jag ska inte grobbla, bara bobbla. Fast mitt bobbla blir nog att rida Mackan och låta bli att grina så fort jag tänker på Juppe.

JUST NU är han ohalt. Jag får nöja mig med det. Basta.

Besöket i går då:

 Fullt ös på Equirehab som vanligt.

Jag och Juppe fick börja med att trava i stallgången, det gick åt ena hållet i alla fall.

 Och ut i ridhuset för att longera.

Och vänta . . .

 Du, mannenvännen. Godis? sa Juppe.

 Jag undrar vad storhästmänniskorna ser när de tittar på en isis?

En fluffig leksak till en medelålders tant som inte vill sitta för högt?

Blir fruktansvärt irriterad på mig själv när jag verkligen gör allt för att infria alla eventuella fördomar.

Juppe sköter sig ju. Alltid.

Jag står och snorar in i hans man och är knappt pratbar.

Det här är ju ingen fluffig leksak, det är en snygging.

När jag tittar tillbaks i bloggen ser jag att varenda målsättning jag haft inför varje veterinärbesök har det gått åt pipsvängen med.

Jag ville inte nöja mig med att Juppe skulle få en kortisonspruta till. Resultat: Jag är nöjd med att Juppe fick en kortisonspruta till.

Det är så oerhört svårt att greppa hur Chris tänker. Han är jätteöppen och säger att han inte vet och att skadan är ovanlig. Här får man testa sig fram och gå på känn och erfarenhet också förstås.

Jag klämde ur mig min bekännelse: att jag inte hade hjärta att stoppa in Juppe i en box utan släppte honom i lösdriften med hans coola polare.

- Det är okej, sa Chris.

Och när han föreslog att jag skulle ta långa uppsuttna promenader i skritt med min kompis berättade jag att det var precis det vi gjorde innan vi hamnade i läget att han hade tregradig hälta vid förrförra besöket.

- Okej. Då får han gå på lösdrift och så ses vi i mars.

Men Juppes grop i bogen då?

- Det är en gammal skada. Den kommer han alltid att ha.

Men alla sprutor han fått innan då? De hjälpte ju inte?

- Förra gången fick han en annan typ av kortison, inte långtidsverkande. Och en stor dos. Det kanske sprider sig helt enkelt och gör verkan. Kortison är inte optimalt, men, men.

Vad vill du att Juppe ska klara? frågade Chris och jag hann precis börja svara innan vi blev avbrutna av en annan kund som bröt in med något helt annat. Och så var den tråden borta.

Med det får jag nöja mig. Det är fult att silvertejpa sin hästs veterinär och hoppa på hans huvud för att få ännu mer svar och utläggningar. Sanningen är ju att jag hade kunnat sitta hela dagen och grottat ned mig i bogars funktion och vad kortison gör och inte gör och hur skadade muskler eventuellt kan läka och . . . varför är en operation helt plötsligt inte aktuell?

Men si det går inte. För tvåhundrafemtielva hästar står på kö för att undersökas. Man får ungefär lika mycket tid som när man själv är hos farbror doktorn. Och det är nog lika bra.

Inte grobbla. Bara bobbla.

En sån där stor sak får behandling av equiterapeuten i en av tre bås.

Och där står Chris och drar upp otäcka prylar i en spruta.

Och i bås två står jag och Juppe. Juppes bog tvättas inför sprutan.

Och hästarnas bihang står och stampar i fikahörnan.

 Och Juppe och jag står och väntar på att tvätten ska få verka ordentligt.

En stor kompis står på vibrationsplattan efter behandling och solar samtidigt.

När jag kliar min kompis får jag kli tillbaks.

Det är så det funkar.

Inte kul. Men Juppe står snällt och låter Chris spruta in i bogen.

Vilken häst jag har.

- Jag är mest glad för din skull. Det här var verkligen roligt, sa Chris.

Chris var nöjd med att Juppe var ohalt och att jag kan pusta ut ett tag.

Min hjärna hinner nog ifatt den också, även om den stretar emot och säger att Juppe kommer att bli lika halt igen när kortisonet slutar verka och han börjar röra på sig mer. Nu är det nu. Och nu är det bra. (Stackars Chris, fy vilken eländig kund att ha som inte blir glad när hästen är ohalt).