Bara kramstund i dag

Man skulle kunna tänka sig att Juppe är misstänksam efter två dagars prövningar på klinik. Man skulle kunna tänka sig att han skiter i att komma när jag ropar.

Jag skulle förstå det faktiskt.

Å! Hej! Är det du, sa Juppe.

Kommer!

Hö en masse, så klart.

Och kopiösa mängder beröm för de senaste dagarna, och kärleksförklaringar.

Du är rolig du, sa Juppe.

Fast sedan stod vi och kramades i solen på stallbacken en lång stund. Det satt fint hos båda tror jag.

Jag ville bara kolla att Juppe var okej, och att han inte hade feber eller ont någonstans efter stick och böjningar. Han var som vanligt.

Sedvanliga sniffen efter utsläpp i hagen igen. Först en slurk vatten och sedan sniff.

En koll på Juppes coola kompisar. Ett roligt gäng som pysslade med lite allt möjligt. Verkade vara fritt valt arbete just nu.

Stallkompisar frågade hur det känns. Och, ja. Varken jag eller Juppe vet nog hur vi ska svara på det. Vi är nöjda över att ha landat i vardagen igen.

Nu ska vi smälta det här ett tag, boka tid hos veterinären Vet Inte När AB och försöka vara nöjda med att vi trivs ihop, att vi fått lite nytt hopp och att vi trots allt faktiskt har det väldigt bra just nu. Ok, jag kan inte rida, men vi har det bra ändå. Vi trivs ihop och min kompis har det fint i flocken. Promenera är säkert okej, så det ska vi göra.

Handlade middagsmat på vägen hem. Min ork och fantasi stannade vid varmkorv och bröd. Jag och mannenvännen njuter av att laga mat och tycker det är viktigt. Hans förvånade och besvikna blick när middagsmaten plockades ur handlingskassen motsvarade väl ungefär Juppes när han fick tredje sprutan i förrgår.

Ack ja. He, he. Snart kommer nog orken åter.