Lite nervös är jag allt

Blä. Orkade inte åka till stallet efter en övertidstimme på jobbet.

Sitter och tänker på veterinärbesöket på torsdag istället. Jag är rätt bestämd på vad jag vill (tror jag).

Jag vet att Juppe fortfarande är halt i höger varv i trav. I mitt huvud betyder det att det gör ont på Juppe när hans bicepsmuskel byter läge när han jobbar på böjt spår.

Nu när jag sitter upp lite mer på Juppe och har provat lite olika gångarter så tänker jag: galopp på rakt spår - nemas problemas (när Juppe fattar vad jag vill). Jag är osäker på om det är likadant i båda galopperna, jag är för stissig för att känna efter vilken galopp vi kör i.

Trav, nja, känns lite knaggligt även på rakt spår ibland. Kan bero på att jag är livrädd för att det ska göra ont på Juppe. Juppe har ju också ett stort travsteg, gör det ont att ta ut stegen?

Tölt. En fröjd. Vet inte vad det beror på, men här är vi inte skraja varken jag eller Juppe. Här har vi ju fått höra att vi är markbundna, är tölt lättare att utföra för min kompis? Han kan välja själv hur han lägger steget så att säga?

Skritt. Märker aldrig något. Juppe vill framåt, öronen spetsade. Ut, ut på äventyr.

Back, kul. Tycker vi båda.

Min kompis är lika lättväxlad som alltid, hans tid i skolan sitter som berget.

Så hur tänker jag då?

Jag är rädd för att veterinären vill triangelmärka Juppe, han har ju varit halt sedan slutet av april. Jag vill inte triangelmärka Juppe, det skulle kännas som att ge upp på honom. Som att jag sviker. Jag tror bergfast att ingen kan veta hur han rör sig om ett år. Det kan ju förstås vara önsketänkande.
Jag vet också att jag inte behöver försäkringspengarna (dumt kanske någon tänker), jag hoppas ändå någonstans att jag och Juppe ska tävla någon mer gång. Vi vill glänsa tillsammans.

Jag är också rädd för att veterinären säger att Juppe har ont. Att jag faktiskt inte bör rida honom för att han inte riktigt orkar med det. Att Juppe spetsar öronen för att han är lojal och för att han är en typisk islandshäst som döljer smärta till vilket pris som helst.

Jag är rädd för att veterinären säger att den här typen av skada hos en häst inte har en god prognos, att det tvärtom inte läker utan bara blir skörare och sämre.

Jag vill inte att Juppe får sprutor eller behandlingar "i onödan". Nu har han stått ut med så mycket, blivit sövd två gånger. Fått oändligt antal sprutor. Blivit böjd och bänd och varit så snäll, så snäll. Nu är det min plikt att säga stopp till allt som inte tvärsäkert hjälper honom. Enough is enough.

Jag vill inte att Juppe ska stå i sjukhage i onödan. Han har fått sitt hästliv tillbaka när han klev ut i sitt kompisgäng igen. Det syns på honom att han mår bra.

Jag har inte bråttom. Tid läker många saker.

Jag är livrädd för att mitt tänk krockar med veterinärens. Då tänker jag inte köpa det rakt av utan höra vad en annan veterinär säger.

Over and out.

Nej. Inte helt. Ett nytt kurstillfälle med min översteguru Toni har dykt upp i slutet av februari. Tänk? Tänk om det funkar att vara med på den, på Juppes villkor? Så underbart det vore.