Hältan släcktes till 90 procent

Jag skulle vilja köpa ett eget slott till min man i julklapp, eller något annat som han kanske uppskattar mer. Hans lediga dagar går åt till mina nervsammanbrott, hur kul är det på en skala?

I dag åkte vi (ja, han, mannen vid ratten) till Kvicksund igen. Vi kompade ut en timme tidigare och han fick med sig en mänsklig trasa på passagerarplats. Typ.

Irrelevant reflektion: i går sa Chris på det mest försvenskade amerikanskt belevade sätt - jag har pratat med din vän också. Jaha, sa jag. Jag borde nog ha svarat - åh, min man menar du. Är man artig och socialt skolad på amerikanskt manér förutsätter man inte något. Ha, ha. Gulligt.

Jag var mentalt redo för att hämta en presumtiv slaktkorv. Något som skulle ha hamnat i frysen om han levt på Island.

In på Equirehab, gå längs alla boxar - än en gång mötas av storhästar som slickar öronen bakåt och ser ut som sjöodjur redo att hugga. Varför blir de så?

Och så nästan längst ned mot behandlingsrummet, två pigga öron och två väldans, väldans glada ögon. Älskade vän.

En klapp och en godis (noterade att han inte hade vatten på boxen, grrrr, irritation. Det är väl en självklarhet att en häst alltid ska ha vatten?).

Juppe ville följa med, men jag gick själv in och letade upp Chris som verkar jobba jämt tamejruttan.

Jag vågade inte säga ett pip. Chris fick upptäcka mig på egen hand och det gjorde han. När en storhäst var avklarad kom han fram och berättade att han släckt Juppes hälta till nittio procent. Höll på att svimma av lättnad.

Vad betyder det? sa jag. Operation?

- Jag bedövade på två ställen, bursan och leden. Juppe har fått massor av kortison i dag. Jag vill att han kommer tillbaks om två- tre veckor. Jag har en plan, men jag vill titta på honom igen.

Det köpte jag rakt över. Glad som en lärka. Eller mer som en vimsig gråsparv som flugit in i ett fönster. Skulle jag ha lämnat kortnummer? Äh, han vet ju var jag bor, det kommer väl en räkning.

Min känsla är att det inte kommer att hända något dramatiskt med Juppe under de här två-tre veckorna, kortison till trots. Men de här veckorna kanske behövs för att Chris ska hinna tänka och höra sig för om sätt att angripa Juppes skada.

- Vi ska fixa den här hästen, sa Chris när han såg mina klotrunda tvivlande ögon. Ljuv musik i en pjoskig mattes öron. Men den här matten är också lite luttrad nu. Lite slokörad. Men kompisen Juppe var glad och tänkte aldrig i livet gå in i transporten. Han frustade glatt bara av att få promenera utanför stallet.

Han förvandlades till isländsk åsna. Som tur var förutsåg jag det här och fick hjälp av en storhästman som på ett milt och förstående sätt puttade på Juppe. Det är det enda som hjälper, ett fast grepp om rumpan och en försäkran om att det inte är Juppe som avgör om han ska åka hem eller inte.

Suck. Men det är ju faktiskt en piss i Mississippi. Och så älskar jag snälla hästmänniskor, det vimlar av dom.

Den här bilden ska jag ha på näthinnan när jag somnar. Det är hit vi vill - yogajuppe värmer upp för nya äventyr. Det är dit vi vill. Fan trot, men säger Chris att hästen ska fixas så: