Vi skickade Hulda före i döden förbi läbbiga stället på vägen, sedan fick vi upp farten igen. Fram till Annicas garage. Där var vi tvungna att hälsa lite och prata och spana in allt otäckt (allt går att stå ut med bara man får äta gräs sa Juppe).
Och det fick han göra igen efter promenaden. Då var Hulda redan bortglömd. Hulda gick muttrande förbi en smaskande Juppe, hon skulle jobba vidare på ovalen med matte.
Hulda? Vilken Hulda? Vi känner väl ingen Hulda?
Jag är fascinerad av en annan liten dam. En bestämd en med en självkänsla som inte riktigt står i paritet med kroppslig storlek.
Just nu är hon granne med Juppe, en sällskapsdam har hon också i sin hage.
Juppe blev på helmysko humör och gick fram och iiii-skrek åt Yret. Vad har jag där att göra? Klappa mulen på den där lilla, lilla . . .
Skit på dig Juppe, sa Yret.
Slösa inte bort det där äpplegodiset på den där surkarten.
Ge mig, sa Yret.
Kom igen!
Vaddå inte vågar?
Jo, jag tror visst att du får ge mig godis.
Jag hörde det här i veckan, att just Yret får äta godis.
Fegis.
Juppes underliga humör fortsatte. Han körde förbi mig i hagen och ställde sig framför mig.
Kändes mysko. Och känns det mysko är det ofta mysko. Det är min lilla teori.
Jag backade honom ur min väg och berömde när han gjorde som jag ville. Han gjorde om proceduren tills jag kom fram till grinden. Suck.
Men en härlig solig promenix fick vi i alla fall. Och så kan ju Juppe och Yret fortsätta gnabbas, det tycker säkert båda är kul.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar