Vi började promenaden på ovalen. När det skulle komma en liten skock barn på lektion så tänkte jag att äh, då kan vi flytta på oss. Juppe kanske blir inspirerad om de ska tölta och kör om hela gänget med mig hängande i svansen.
Utanför ovalen har vi den där faktorn gräs att ta hänsyn till. Jag vann, he, he.
Vi gick faktiskt utan att äta en enda gång. Juppe fick också stå still under tiden jag tog bort nosgrimman. Han fick också vänta tills jag sa varsågod - då är det okej att beta.
Ha.
Att det bara gått en kvart då fick liksom duga.
Vi hakade på barnflocken som skulle tillbaks till stallet. Annica radade upp alla vid vägen och sa: titta höger, titta vänster. Ingen buss, ingen bil, ingen krokodil (och så vrider man på huvudet och tittar åt alla håll under tiden).
Vi vred och tittade.
- Krokodiler, älskar dom hästar? sa Juppe.
- Det kan man säga, sa jag.
- Då gillar jag krokodiler, sa Juppe.
- Mmm, de har snygga svansar de med, sa jag.
Jag gav honom en av mina favorithalstabletter i dag, han brukar alltid sniffa på mig när jag luktar lakrits.
En mycket stor häst. En mycket liten pastill. En misstänksam häst som pillar in pastillen i munnen, slickar på den en halv sekund - och pttttuuiiiiii - iväg med pastillen. Mörka, anklagande ögon på mig som tänkt förgifta hästen.
Den kränkta hästen fick en vanlig godis istället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar