Clinic med Patrik Kittel

Kära nån. Det är bäst att skriva av sig med en gång när man varit iväg på kurs eller clinic. Men, men.

En fredagkväll (25 september) fylldes läktaren i röda ridhuset av trötta och uggleögda ridentusiaster, fyllda av förväntan förstås men med en arbetsvecka bakom sig.

Vi fick utdelning. Patrik Kittel var vänlig och rolig. Jag fattade inte alls att clinicen vände sig mot ridlärare, här skulle läras ut hur man ger kritik till ryttaren helt enkelt. Jahapp. Kul!

En handfull ekipage väntade på att få visa upp sig för den välmeriterade dressyrryttaren, och få hjälp och synpunkter.

Det var fantastiskt intressant att höra Patrik Kittel beskriva en ryttare som oerhört ödmjuk, och som rider ungefär lika mjukt och lyhört som hennes personlighet är.

- Skulle jag börja gorma och domdera nu, då tror jag att jag skrämmer slag på både ryttaren och hästen.

Kort sagt, man får anpassa stilen som man levererar kritik på efter ekipaget.

Och alla behöver hjälp av någon som tittar på ens ticks och hyss.

Vad är då det första Patrik Kittel gör när han tittar på ett ekipage?

Han letar efter det som är BRA!

Det finns alltid, alltid något som är bra. Och det som är bra ska förstärkas, man behöver veta sina styrkor. Det kan man använda när man tävlar dressyr (det handlar om att lura domarna, de kan inte titta hela tiden - är hästen rädd för något på banan, gör som ett av ekipagen under kvällen - se till att inte landa precis just där på diagonalen utan lite bakom).

När något behöver korrigeras, tjata några gånger på skänkeln som ska flyttas fram. Sedan är det dags att byta taktik:

- Så fort skänkeln ligger där den ska - beröm! Titta sedan vad ryttaren automatiskt gör. Ryttaren kontrollerar själv att skänkeln ligger rätt.

Positiv förstärkning funkar bäst. Ah, ljuvligt. Och får man höra det tillräckligt många gånger som får man som en egen liten positiv Luther som sitter på egna axeln och säger: bra händer, och så rättar händerna till sig självt. Eller skänklar eller sits eller vad det nu kan vara.

Patrik Kittel hade en oerhört härlig attityd och syn på ridkonst. Alla kan utvecklas, även om man rider en Brunte-Lisa i skogen (Kittels uttryck :-)) eller är på väg mot Grand Prix.

Och han tyckte också att clinicen är bra även om man "bara" ska ge kritik till en kompis på ridbanan. Man ska tänka sig för och säga bra saker som lyfter kompisen.

Det här landade jättefint i mig, och genast for tankarna iväg. Jag har ju hunnit rida en del lektioner och gå kurser och tävlat några gånger med Juppe.

Eftersom jag inte känner att jag måste ta klivet fram och liksom ta över när det är dags för kurs så har jag fått höra "vågar du galoppera?". Tydligen kan jag ge ett jätteosäkert intryck.

En annan manlig lärare tacklade det på ett annat sätt. Han levererade vrålande pepp och fick mig och Juppe att ånga fram i taktfast tölt. Mitt i alltihop tyckte jag att det var jätteviktigt att byta spöhand. Läraren sa: du ser ut som en galen general som drar ett svärd. Hästen blir rädd, det är inte så viktigt i vilken hand spöet är.

Jag har gudskelov inte råkat ut för en dålig instruktör, alla har varit tämligen pedagogiska och levererat en känsla av att de verkligen vill hjälpa. Mer eller mindre engagerat, men ändå.

Kittel tog också upp den mentala biten inför tävlingar och berättade underbara anekdoter. En handlade om dressyrdrottningen Charlotte Dujardin som red en häst som inte presterat över en viss poäng.

Ekipaget före henne hade lyckats med det otroliga, att pressa upp sina poäng till nivåer där de aldrig legat. Vad gör Dujardin när hon kommer in på banan och scannar poängtavlan?

Hon fnyser (belevat och mest inombords). Och visst slår de poängrekord. De vann med typ tre poäng.

Kittel vill att man ska ta reda på vad man har för hyss för sig när man blir stressad nämligen, och ta itu med dom. Själv blir han som en hopsjunken uppgiven säck, men nu vet han ju det och kan checka sig själv.

Japp. Det var väl ungefär det som fastnade.

Några som fastnade lite på film är Miata och Emilie Nyreröd som själva bloggat om insatsen.

De fick faktiskt mest hård kritik av alla på clinicen, men de tålde den också. Kittel hade roligt åt oss i publiken, när ekipaget klev in i ridhuset vreds alla huvuden ditåt. Miata och Emilie trivs med uppmärksamhet och det märks, de har en enorm utstrålning.

Här kan du läsa vad Karin Moberg skrev för Hippson om clinicen.

Varsågoda, lite krattiga mobilfilmer:

Juppestatus? Trött gosse som ville in från hagen ikväll med. Så nöjd med gos, borst och hopp in i boxen. :-)