Som att leda en överkokt snabbmakaron

Juppe är glad. Jag är glad. Alla är glada.

När jag dyker upp är Juppe redo att hoppa in för kvällen. Han möter upp, gullmulen och hjälper till att pricka rätt med mulen i grimman. Lika bra det, annars tar allt så lång tid.

Han såg lite piggare ut i dag tunkur fisur. På med träns (ingen lek, han är grymt ouppfostrat fokuserad på mat just nu). Visst han gapar och hjälper till, men när ena örat har överdelen av tränset på så är andra örat på väg mot närmaste hötapp. Suck.

Ut med hötappen och på med nosgrimman.

Juppe var så slimig och tittig (men på ett underligt vis, inte rädd utan mer lealös och letande - troligtvis efter GRÄS).

Klart jag glömde spöet.

Övergav idén om att gå på grusvägen och tog sikte på trygga ovalen istället. Juppe var nu som en sönderkokt snabbmakaron. Helt omöjlig att liksom få styrsel på. Jag tittade på ovalen och ville ha honom dit. Juppe tittade på gräset och böjde hela sin vackra sjuka kropp liksom runt mig så att hans vackra ögon fortfarande hade kontakt med godast ätstället. Han gick i sidled med överkorsande ben.

HJÄÄÄÄÄÄÄLLLLPPPPP!

Inte bästa grejen för en superstel pålle som bara ska skritta rakt fram.

Fick panik och försökte tänka ut något. Det blev tyglarna över halsen och styra från backen liksom. Det gick bättre, ett tag. Sedan fick jag backa och dra Juppe mot mig. Då följde han.

Stön. Hade behövt en god fe som kom med ett spö.

Allt som allt var vi i farten en kvart. Det syns att Juppe tycker att han mår toppen. Och det är ju bra. Men jag ser ju också att han är vig som ett kassaskåp.

Juppe var på toppenhumör när han till slut landade lite tidigt i boxen. Jag med för all del. I morgon förmiddag ska jag promenera kompisen 20 minuter. Då ska jag inte glömma spöet.