Galopp på Juppe - utan skräck

Så här vackert blå blev Juppe efter en ridtur med mig. Nädå, det var jag som pillat runt alla knappar som fanns på kameran bara.

I dag hade jag uterittslektion med bästa Matilda.

Jag har varit sjuk en vecka och är inte okej ännu. Veckan har ägnats åt att snyta ut enorma mängder snor - och åt mental träning.

Jag har knarkat videos där ryttare fått hjälp med att övervinna sin ryttarrädsla (intressant, men inget som hjälpte mig konkret).

Läst om ryttarrädsla (intressant, men inget konkret för mig där heller att ta fasta på).

Och - föreställt mig hur jag och Juppe galopperat fram längs åkerkanterna. Å, vad vi har galopperat i mitt huvud.

När jag och Juppe stod i givakt för uterittslektion var jag alltså visserligen sliten efter sjukveckan men också jädrigt peppad.

Matilda var på mig om att Juppe måste söka ärlig kontakt med bettet. Fram, fram, fram för att undvika krulledutt-latmask-Juppe.

Hu så mycket att tänka på, men också skönt att sitta och känna efter vad Juppe höll på med med sin kropp. Det var inga problem att trava på lång tygel bortåt, det kändes till och med okej att galoppera längs en åkerkant. Juppe var som en filbunke, fast en glad sådan. Han stannade förstås i slutet av rakan som han brukar göra.

Det är på hemväg mitt huvud börjar spöka. Inte Juppes, mitt. Visst - Juppes ben trummar på lite extra, men det ska de ju göra. Där börjar mitt behov av kontroll till varje pris sätta in igen.

Men det gick bra. Vi överlevde. Vi frustade till och med. Så skönt, så skönt.

Å vad det känns härligt att ha det här med sig för nästa uteritt. Nu får jag sluta spöka i mitt eget huvud. Matilda upplever inte Juppe som speciellt rädd, så då är det liksom bara en part till inblandad som står för det där med rädslan.

Juppe var svinnöjd med sig själv, så då ska jag försöka vara det med mig också.

Ja, jag tycker du är en fantastisk matte, sa Juppe.

Fickorna fullproppade med lakritsgodis och så utsökt grinig!

Sååååå fantastiskt grinig. Bravo!

Kommer det en annan häst och vill hälsa - öronen bakåt direkt och sjas iväg.

Utsökt smak när det gäller hästar!

Inte alls som den här människan som vill hälsa på andra hästar.

Den förkylda sura matten var ärligt talat helt slut efter uteritten. Hu för att jobba i morron, men det går gå det med.