Juppe har fått en kurator!

Hej Bettina!
Juppe skötte sig utmärkt. Vi red ut upp mot Halbo på samma vägar som vi red på vår uteritt. Till en början var han spänd och tittig. Jag kom fram i trav ganska tidigt i ridpasset på längre tygel trots att han var spänd. Detta för att traven är en gångart som hästarna måste slappna av i.

Jag jobbade även mycket med min egen andning och att få ned tyngdpunkten i magen. För att få Juppe att slappna av använde jag mig av medvetna gäspningar, detta får både hästar och ryttare att slappna av. Detta ledde till att både jag och Juppe blev avslappnade.

Ja! Jag har gjort det! Lånat ut Juppe till världens bästa 17-åriga Matilda.

Hon har inte antydan till skräck i kroppen och tar sig an varje häst på ett fint sätt. Och hon känner faktiskt både mig och Juppe väl vid det här laget. Jag är så glad att det gick bra.

Orden här ovanför är hennes rapport, liksom orden som följer:

Vi hade hög intensitet på ridpasset, trots halkan - hästarna klarar mer än vi tror. Juppe travades och töltades mycket i olika tempon. Vi galopperade även mycket. I de första galopperna spände han sig, men jag fortsatte att arbeta med gäspningar, andning och drivning vilket ledde till att han efter ungefär en tredjedel av ridpasset och framåt kom fram i avslappnade galopper. Kul!

Jag försökte provocera fram en spänning och att han skulle sticka genom att vända hemåt direkt efter en galoppsträcka, och genast efter vi vänt komma fram i galopp. Juppe blev inte provocerad, han kom fram i en lugn och avslappnad galopp. Riktigt bra av honom!

Vi red avslappnat med hög intensitet och god kvalité så han lär antagligen ha ganska mycket träningsvärk imorgon. Han blev flåsig så vi skrittade av ett bra tag på lång tygel för att han både skulle komma ned i puls och bli av med slaggprodukter. Jag tycker du och Juppe fortsatt ska öva på det som du känner dig säker och trygg med. Han är ju, som du märkt, en häst som är finkänslig för både ryttarens signaler och sinnesstämmning. Om du är intresserad så hjälper jag gärna dig med att rida Juppe fler gånger, det är bara att höra av dig!
Kram

Det är ju liksom svart på vitt att jag påverkar Juppe oerhört mycket (och så har jag lite att sätta emot när han blir tittig, hans nervositet smittar mig lätt).

Kanske borde jag skämmas lite, jag borde väl ha koll på mig själv vid det här laget. Men, som en chef har sagt till mig - att skämmas ligger inte för dig.

Nej, det gör inte det.

Livet far fram med oss alla. En är inte bara matte till en Juppe, där finns många faktorer som påverkar så klart.

Jag är ju inte ute efter att plåga vare sig Juppe eller mig själv, det här är glidningar som har kommit smygande. Jag väljer att vara tacksam och glad för att jag har möjligheten att få hjälp, och tacksam och glad för att jag vågar ta emot den.

Fast goda råd behöver man ju inte följa bokstavligt. I dag hade jag en date med unga fröken Vinka och hennes matte.

Jag kan inte bara gå och vänta på att saker ska bli bättre. Jag måste göra.

Matildas ord är också en stor tröst, för hur det än är har jag tänkt att Juppe kanske har ont i kroppen någonstans - att det är därför han är stel och inte kan slappna av. Ni hör, onda cirklar som hakar i varandra.

Vinkas matte är så bra att sitta och prata med. Vi lät båda hästarna ha helt långa tyglar, Juppe klarade sig nästan helt utan tittighet både genom läbbiga allén och förbi avelsflocken.

- Å, du smittar! sa Vinkas matte till slut efter min hundrade gäspning.

He, he. Bra det.

Det gick så bra. Det var så skönt. Jag har inte andats så medvetet och så noga sedan jag födde barn.

Allt låg i en varm, tung boll i magen. En boll som vidgade sig när jag gäspade. Skönt.

På hemväg blev det lite mer hektiskt tempo, men jag tvingade mig att sitta kvar på Juppe hela långa galoppsträckan förbi jakttornet innan jag belönade mig och de frusna tårna med att hoppa av.

Juppe är en kompis att lita på när jag är en kompis att lita på.

 Lättare sliten tant. Peppig Juppe.

En Juppe trotsar alltid modigt faran!

Men fattas det inte något här?

En lakritsgodis?

Tänk att jag alltid tyckt om lakritsgodisar.

Ja, och promenader med hispiga tanter. Det påverkar inte en stabil hästs psyke alls.

Tur det för somliga.

Äh, vad säger man? Jag gick, men med mycket lättare hjärta. Nu tror jag mer på att jag grejar Juppe på uteritter. Det får vara värt gäspande kompisar och lite lättare snurrighet av all syresättning.

Gäspningarna funkade faktiskt fantastiskt bra. De kommer jag alltid att ha med mig som "vapen".