Först: som att promenera med en trulig femåring

Ja, ja. Det gnisslar ibland i vårt matte/hästförhållande. Men vi gnolar på hopplöst mossiga melodier båda två, det är en stor fördel faktiskt. I dag körde vi den här i huvudet båda två. Sätt gärna på ljudet för trivsam kuliss till läsningen:

Vi fick lite inspiration av Fluga där faktiskt. Hon sov nog med papiljotter:

Snyggt, sa Juppe artigt. Gillar det, gillar när Juppe är artig.

Promenad vid hand stod på schemat i dag. Det bästa vi vet när vi är på samma våglängd. Och tvärtom när det kärvar.

Här fräste jag till Juppe att jag inte vill ha hans bogar i ansiktet.

Det är en grej han kör när han är grinig, han pekar med en bog på mig. Avskyr det.

Grej två som jag avskyr: Juppe är som en stålfjäder och ska stirra på allt som låter.

(I hans huvud)

Ja. Det tog tid att ta sig genom läbbiga allén och förbi spökhörnet bakom avelsstonas hage.

Där bröt jag mig förresten ett spö.

Det här gör faktiskt ingenting för jag vet att jag kommer att "vinna". Jag har slackat i uppmärksamhet på mig själv, då får jag hämta igen förtroende och pondus. Det är inte mer med det. Inget att hänga läpp för.

Jag fick i princip dra Juppe genom allén. Han betedde sig som en sur femåring som inte alls ville gå ut och gå och som har pinkat på sig fastän han är för stor för det och skorna klämmer och overallen skaver och är ful.

Men jag vet att det vänder.

För varje grej som händer på promenaden så vet jag att det vänder. Till min fördel.

Tinna tittade misstroget på oss från hagen. Visst är hon rund och fin om magen?

Undrar hur stort fölet är nu?

Strauma (eh, strömma, någonting) tittade lite skrämt på oss.

Vi for ju liksom lite fram och tillbaka över vägen. Jag vägrar att låta mig bli passerad av Juppe - EN FUCKING SJÄLVKLARHET SOM IBLAND GLÖMS BORT TYDLIGEN, vi backade, joxade. jag fick köra runt Juppe i en cirkel runt mig och börja om ett par gånger.

Vi gick förbi bäjebyarnas jakttorn på en raka där det är så bra att galoppera (inte det här jakttornet, det här plåtade jag bara för att det var så vackert).

Då dök det upp en fyrhjuling med gubbar som klättrade upp i ett jakttorn närmare skogen, säkert inte jakt på g i detta nu men pyssel inför.

Jag valde att vända och så tog vi en habrovink hemåt istället, annars hade vi gått en vända i skogen.

Vilken underbar dag. Någon minusgrad och rimfrost överallt.

Jadå. Till och med en Juppe slutar med att köra ut bogar och stissa till slut.

Jag är inte sådan så jag kör med benhårda metoder. Jag petar med spöet på nämnda bogar och vispar med spöet framför nosen om en Juppe är för nära. Det räcker. Trägen vinner.

Men jag accepterar heller ingenting. Inte ett nafs efter ett grässtrå. Inte en stickig bog åt mitt håll, inte en Juppe som råkar gå för nära. 

På hemväg blev det en trevlig promenad!

Juppe frustade och tuggade eftertänksamt de få gånger jag behövde påminna honom om reglerna vi har.

Juppe är ju en trevlig kis egentligen.

Det är jag som fallerar med att påminna honom om vad som gäller.

Visst. Lite trögt kan det bli när man inte får suga på frostnupet gräs, men sånt är livet.

På hemväg provocerade jag Juppe genom att välja att gå ned på traktorvägen vid källarbacken. Jag ville bara göra en u-sväng ut på åkerkanten.

Juppe är tittig just här och det är jag trött på.

Vi gick några vändor, runt träd på källarbacken och fram och tillbaka.

Suck.

När Juppe gav upp och bara traskade med mig utan synpunkter räckte det.

Gud vad najs, sa jag.

En kamera med inbyggt filter.

Kan en kamera svettas? Eller har du kanske andats lite på linsen Juppe?

Du är fånig. Vet du om det, sa Juppe.

Varför ska vi jaga runt efter spöken vid källarbacken när det inte finns några?

Vi gick några vändor i läbbiga allén också för säkerhets skull. Men först hälsade vi på Mettun:

Har du ingen mamma?, frågade Juppe.

Nä, jag tror inte det, sa Mettun.

Vi lillfisar bor här i hagen med ett gäng tjocka tanter som bara bryr sig om att äta.

Vi skrämde upp lillfisarna på hemväg, de låg i vindskyddet och sov tror jag.

De for ut som kanonkulor ur vindskyddet.

Brydde sig nämnda mammor om det? Nej, de slutade inte ens tugga.

Så kul att se attitydförändringen sedan i somras.

En bra dag, helt enkelt. När vi båda har pulsen under kontroll när vi är ute och går tillsammans så är det dags att applicera på uppsuttet tillstånd.

Hå, hå, ja, ja.

Hopplöst? Näej. Jag vet ju hur vi är både jag och Juppe.

Visst, vi får börja om från början men vi har en grund att stå på. Det här kommer inte att ta så lång tid. Det är bara att vara noggrann och konsekvent så ger det sig både med lydnad och ökade pulsslag.

Dumt är kanske att jag inte såg vart det barkade hän. Men en lär sig, en lär sig.