I förrgår blev det bara en tur till stallet för att plocka in Juppe i stalllet för mys och hö.
Det är inte så bara.
Jag är faktiskt lite bekymrad över att vi inte synkar just nu jag och Juppe.
Nej, jag menar inte det där att jag är rädd för att rida, jag menar vänskapen.
Det är något som skaver.
Juppe har inte sin mjuka vänliga blick, som han brukar ha.
Där finns fortfarande den där misstänksamma, hårda glansen när han tittar på mig.
På de här bilderna är de borta, för då hade vi myst ett bra tag.
Jag är lika känslig för vibbar som Juppe är.
På något sätt och vis är Juppe på en hästs vis lite beviken eller sur på mig.
När jag red honom för fullt före alla skador råkade jag ibland ut för perioder när han ville testa mig lite.
Då kunde jag ta det mycket bättre. Nu är jag mör.
Kanske är det något sådan, vem vet.
Jag gör det en Bettina gör bäst.
Hänger med sin pålle.
Bidar tiden an.
I går kväll åkte jag till terminens första lektion i god tid.
Mys med hö och borst är så lätt att bjuda på.
Blåst, snöglopp = istappar i juppens päls. Det tog sin tid att tina bort dem.
Det märks att pållarna trivs nu.
Det är det här deras vinterpäls är till för.
Så skönt att vara igång med lektioner, så skönt att få springa med kompisar på ridbanan tyckte Juppe.
Och jag njuter av vägen till och från stallet som vanligt (fast jag var himla glad över att vägen var mer välplogad än i förrgår).
I dag ska Matilda rida Juppe. Jag tror det är bra för Juppe att träffa sin kurator som vågar rida på rejält och som inte har hundra frågor snurrande i skallen om en Juppe är halt, sur, besviken eller bara helt normal.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar