Ny kompis i hagen

Fina grejer. Två hästar för priset av en i dag.

Bassi har flyttat in hos grabbarna, han började med att dela höhög med Juppe.

Han tyckte också att det kunde vara lämpligt att följa med mig och Juppe ut.

Verkar trivsamt.

Snygg färg på nya kompisen. :-)

Juppe var lugnare i dag, eller lugnare och lugnare. Jag vet inte hur jag ska beskriva det. Han och jag kunde prata bättre.

Det är nog mer det.

Min vettlösa skräck på hästryggen häromdagen tror jag faktiskt beror på den äckliga känslan av noll kontakt. Om jag vore en annan person tror jag att just där går tröskeln för när ridkonst går över till våld. Där konsten tar slut tar våldet vid, som det heter. Jag blir rädd istället.

Vi fick faktiskt en jättebra stund på ridbanan i dag. Riktigt, riktigt bra. Perfekta volter och en Juppe som frustade från start. Han känner sig så klart också tryggare med en matte som är tydlig.

Upprepar. Inget är min perfekte Juppes fel. Så det så.

Töltade gjorde vi också, och travade. Allt kändes bra.

För oss handlar det inte om höjda piskor, tysk kadaverdisciplin och att stå och vråla åt hästen. Jag tror Juppe skulle krypa ur skinnet då faktiskt. Det skulle vara riktigt läbbigt för honom.

Nej, för oss handlar det om att han ska landa och visa tacksamhet för en godis. Inte kräva den. Utan se den som en gåva. Går att översätta till alla situationer.

I dag tog höet slut i stallet igen. Tänka sig.

Då blev det sura miner, och en ganasch som far ut mot mig, han liksom kör upp huvudet mot mig och blänger. Blättan blä, säger jag då.

När han skötte sig och var lugn och fin och hade ätit upp nästan alla sina nypon fick han små tussar som belöning. När JAG ville.

Så går det till när ekipaget Juppe-Bettina trimmar ihop sig. Hå, hå, ja, ja. Vi är nog ganska hårda i huvudet båda två när det kommer till kritan.