Juppe - the story och nyårslöften

Den 12 maj 2013 kom jag och Juppes uppfödare överens om priset på min häst. Dagen efter var det dags för veterinärbesiktning och flytt hem till "mig".

Så här hjärtknipande söt var min kompis på veterinärbesiktningen:

För att kunna skramla ihop några slags nyårslöften eller fokuspunkter för året behöver jag sammanfatta vad vi varit med om jag och Juppesnupp.

Vi fick två friska år kan man säga. Tur det.

I april 2015 blev Juppe halt. Veterinären tror att det är en sparkskada på bogen, vi provar allt från operation till irap. Efter ett år vill inte veterinären behandla längre, det vore oetiskt.

Jag får höra att jag nog ska vara glad för den tid jag får med Juppe, med en skadad bog lär det bli hans parallella bakben som tar stryk först. Tveksamt också om det blir så mycket rida, mer än promenader.

Juppe hade nästan inga muskler kvar på den skadade sidan på bogen. Det var bara en tom påse.

Men veterinären Chris Johnston sa också:
- Åk hem och rid och njut. När Juppe är halt rakt ut, då är det dags att fatta ett beslut och det beslutet kräver jag att få vara med om att fatta. Ni kan säkert få flera år.

Juppe och jag älskar promenader (här fick vi låna avelsflockens hage för att busa). Från bottenlös förtvivlan gick vi sakta till ganska gott humör, trots allt. Det tog sin start med att vi gick vilse i skogen (plan grusväg vore bäst för Juppe tyckte veterinären, fy oss. Men huvudet ska ha sitt också).

Juppe har varit med om mer elände än så. Mitt i ändlösa behandlingar med vistelse i box och sjukhage händer det riktigt otäcka.

I september 2015 får Juppe ett sår ned till skelettet av ett elstaket på ett bakben.

Och jag fick lära mig en ny sak, att lägga bandage som ska låta som en pumpa när man knackar på det.

Undrar om inte Juppe har någon hästängel som vakar över honom. Det såret hade inte många överlevt, nu drog tråden åt på precis de ställen där det inte finns några viktiga senor.

Kort sagt: Juppe älskar livet. Jag älskar Juppe. Nu njuter vi båda av att han går att rida och känns stark och fin.

För det är faktiskt så att Juppe har muskler på hela sin bog nu (tack snälla vakande hästängel och tack till mig som har lust, tid och tålamod att jobba med min häst. Klapp, klapp, klapp på axeln).

Sedan fick min självkänsla en törn när jag åkte av Juppe.

Japp. Där är vi nu.

Jodå. Jag får ofta höra lite menande kommentarer om Juppes klena nerver, själv är jag trött på mina lika lättpåverkade nerver. Men ingen ska säga att vi inte kämpar. Vi är faktiskt typ bäst.

Jag har också fått höra att Juppes stora godisintag inte är till fördel för oss. Nåja. Vi har ju ändå kämpat oss tillbaks och vi har båda stor upptäckarlust och god arbetsmoral. Klart vi är värda godis då!

Kanske skulle vi ha funkat bäst med en fullständigt lobotomerad partner. Kanske inte. Det är ointressant. Vi hör ihop nu, möjligtvis på ett sätt som andra hästägare inte gör med sina pållar. Det kan ju inte jag veta.

Tror du att du varit duktig och läst färdigt nu? Nejnej. Det kommer mer.

Nu laddar jag för vad jag ska tänka på under det här året. Ett helt nytt härligt år med min Juppe Von Schnuppe.

Och ett nytt härligt år på upptäcksfärd i min egen kropp!

För det är faktiskt så, tack vare min härliga kamrat får jag lära mig massvis om min balans, min kropps styrkor, svagheter och - spänningar.

Löfte 1.

Jag ska få mjukare och mer följsamma händer.

Jag ska nörda mer om det där med följsam hand kontra stadig tygelkontakt.

Jag har inte fattat grejen. Läget nu är att jag vågar ta mer tygelkontakt och tror att jag är tydligare mot Juppe. Juppe blir sur och knixar med huvudet. Då blir jag sur och låser mina armar vid midjan, inte bra.

Vi har tur. Vi har Annica Strömberg som är utbildad ridlärare inom centrerad ridning, det passar mig så bra. Och så har vi Karin Wåhlin som är straightness-instruktör. Tänket är mer lika än de kanske tror.

Här känner jag också att ridglädjen bubblar upp igen, det har varit skralt med det de senaste månaderna. För mig handlar det tydligen om att ta en sak i taget, upptäcka en kroppsdel i taget både på mig och pållen.

Det här ska bli spännande.

Löfte 2.

Vi ska hitta Juppes bakben.

Jag har blivit bättre på att känna var Juppe har sina ben. Det här året ska vi bli bättre på att koppla på utombordaren där bak.

Juppe är en biffig, härlig häst som mår bra av att jag rider fram honom.

Löfte 3.

Leta efter ridglädjen.

Försöka göra lite som killen här på bilden. Låt Juppe stirra mot farorna, försök njuta ändå.

Inte gnälla på avsevärt minskad social samvaro på ridturer, det är som det är. Det kanske blir bättre, kanske inte.

Det jag kan göra är att bjuda in till sällis själv, så jag ska bli duktigare på det då även om det sällan blir napp.

Det får räcka så. Alla goda ting är tre. En kopp kaffe till och en macka i magen, sedan tjoff iväg till stallet!

Undrar du över något jag skriver? Lämna gärna en kommentar här eller på Juppes facebooksida. Jag svarar så gärna, inget ämne är känsligt, fråga loss.