Tillfälligt ridrädda jag bestämde mig för att ta en promenad med Juppe.
I dag var vinter när den är som bäst. Några minusgrader, sol och puder på backen. Och så sällis!
Baldur: skritta?
Jag fick gå bredvid en härligt rimfrostprydd kompis.
Rimfrost men inget godis, sa Juppe.
Som sagt. Väldigt lite godis här faktiskt.
Tror faktiskt att Juppe tyckte att jag var lite tråkig som gick bredvid.
Men eftersom Baldur verkar vara favoritspringkompisen så valde jag att knata själv.
Dessutom har jag längtat efter en rejäl promenad och i dag fick jag 1,5 timme i snö.
Jag var svettig som en korv när vi var tillbaks till stallet.
Helt underbart. I mitt nästa liv vill jag bli slädhund.
Slädhund?
Fatta så underbart med snötyngda granar.
Och tillbaks i hagen kan en få en liten godis om man har tur.
Ni är busiga ni två, sa jag till Baldur.
Man ser när ni två tittar på varandra och kommer överens om saker.
Som att öka i galoppen och sisådär.
Nej verkligen inte, sa Baldur.
Hästar kan ju inte prata särskilt mycket.
Det där går jag inte på, sa jag.
Jag tror ni babblar med varandra hela tiden, fast vi människor inte hör.
Nä, det var det värsta jag hört! sa Baldur.
Juppe tittade bort och fnissade.
Juppe fnissade inte! sa Baldur. Han hostade bara lite lätt.
Hur långt vi gick? Ingen aning. Stegmätaren stod på 12 000 steg någonting och åtta kilometer någonting. Men det stämmer sällan helt tycker jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar