Bildbomb: Karburator urbränd - check

Det började fint med sällis på uteritt. Baldur och Juppe knogade på längs isiga vägar och slippriga åkerkanter.

Jo, jo. Det var på hemväg det hände, i går. Jag lät Juppe gå i serpentiner längs breda åkerkanten där vi brukar jobba. Rätt vad det var så kändes allt så lätt och fint. Juppe liksom dansade fram och bar sig.

Men så fint, hann jag tänka innan den förgrömskade mördarköttbullen tog ett galoppsprång med bra tryck i.

Bah.

Nu kan vi det där med entygelstopp. Jag hoppade av och gick hem. Jag vill inte slåss med en Juppe som inte vill prata med mig.

Baldur var piggelin förstås, men vi ska inte och kan inte skylla på honom. Juppe är en olydig gris.

Vi hade en himla tur. Det var precis paus i barnlägret som hölls på gården. Vi klädde av killarna och släppte ut på ridbanan.

Juppe var som en mördarköttbulle på kokain.

Han tog i som en vinthund i ett lopp på långsidorna. Ibland var jag inte så säker på att han skulle kunna ta kurvan efteråt.

Jag behöver det här! skrek Juppe (han såg lite skrynklig ut runt ögonen när jag hoppade av på turen).

Jag vet! skrek jag tillbaks.

De här killarna i kombo alltså.

Juppe jobbade och joxade med halsen.

Han vill gärna skritta och trava med mulen nere vid backen som en blodhund.

Lång överlinje och jättebra?

Näej.

Jag tror det blir jättefel för hans kropp, huvudet behöver komma upp lite för att han ska vara i balans.

Och så vansinnesruscher där han tog kurvorna som ett kassaskåp på glid.

Intressant och inspirerande.

Juppe och jag måste jobba med att han ska ta ansvar för sin kropp och hålla den i hälsosam balans.

Nu ska jag boka straightnesslektioner igen, snart börjar jag jobba heltid och får hel lön (hurra!).

Jag vill inte titta på dig när du springer sådär!

Har du hört talas om att böja sig som en banan?

Blunda! skrek Juppe till svar.

Baldur var inte lika ambitiös som Juppe.

Jag trodde aldrig att Juppe skulle bli nöjd.

Och så en liten flämta-paus.

Nej, nu kör vi! sa Juppe.

Färdiga nu då?

Nja.

Juppe tog i så det hette duga.

Det är jättejättejättelänge sedan jag såg honom så flåsig.

Jag och Juppe fick spankulera både länge och väl på ridbanan innan hans andning började närma sig det normala.

Han var fortfarande flåsig när han hoppade in i stallet för check och mineraler.

Båda killarna var så nöjda när de hoppade ut i hagen. Lite av det vildögda i Juppes blick hade försvunnit. Jag kan verkligen förstå behovet av att få springa av sig.

Jag är glad att jag inte satt på Juppes rygg.