Hur sjutton går det till? Jag åker till stallet för att ta en rask promenad med min kompis. Och så slutar det med att det går en två, tre timmar och vi kommer aldrig ens till promenaden?
Skit samma förresten. Jag åker till stallet som en trött sill och åker därifrån som en harmonisk och strålande buddha. Det är väl det som är huvudsaken.
Hö, hö. Säger Juppe. Hur är det?
Du kan ju inte ens ställa in skärpan.
Jag vill mena det.
Nu är jag skarp och den där Barbro kan ju stå där och stå hur mycket hon vill.
Du. Har du tänkt på vad som skulle hända om det blev höbrist i världen?
I natt drömde jag om det, sa Juppe.
Men så kom jag ju att tänka på att då kommer du med godis och morötter istället.
Så det ordnar sig alltid.
Älskar vårt stall. Jag är ju liksom lite besatt av de här delarna på Juppes kropp.
Jag får alltid för mig att Juppe är spänd eller har ont i bogen eller halsmusklerna.
Nu har jag sån jädra tur att Huldas matte är utbildad hästmassör.
Hulda stod och fick fötterna fixade och då fick matte lite tid över att klämma och känna på Juppe.
Det kanske mest är jag som är orolig.
Juppe är inte så orolig, eller hård eller spänd.
Du, sa Juppe.
På tal om bogar så behöver den nog en godis.
Annars kanske jag inte kan ta ett steg ut ur stallet. Tänk om jag trillar! Och slår mig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar