Då sjunger kroppen

Titta vilka rotpellar.

Inte undra på att Juppe kommer med upprispade ögonlock.

Underbart, precis som det ska vara. Backigt och kul och spännande för grabbgänget.

Och nyttigt för deras kroppar tror jag, förutom ögonrisp. Det här tror jag ger kroppskontroll (för vissa).

Jag behöver sällan eller aldrig ge mig ut på hästjakt i hagarna.

Min vana trogen var jag nervös. Nervös för att jag bestämt mig för att rida Juppe i dag. Nervös för att kanske få känna att han skrek av smärta när jag satt upp och haltade i skritt varje steg.

Nej.

Det blev inte så. Mitt förnuftsmässiga jag trodde heller inte det.

Men här finns andra delar av mitt intellekt och mina känslor inkopplade.

I veckan frågade en snäll jobbarkompis hur det är med Juppe, och jag som trodde att jag kunde prata om det utan att ögonen svämmar över fick tji.

Det gör fortfarande ont i mig att han kanske aldrig blir en ridhäst fullt ut igen.

Där sitter väl också skräcken som säger att Juppe ska säcka ihop bara jag sitter upp. Jag vill inte på villkors vis göra honom illa. Det är ju det.

Jag vet också att han håller sin hästmask in i det sista, han har hittills inte visat minsta lilla sura humör över en pajad bog och ett sönderslitet bakben. Jag känner ett enormt ansvar för att tolka och hålla koll på hur han mår och hur han känner.

Vi promenerade tillsammans två varv på ovalen, och sedan satt jag upp. Juppe var glad, jag var glad. Juppes ögon var glada långt innan, han fattar det här med sadel och fattar nog inte riktigt varför vi inte ska ut på äventyr som vanligt.

Herreminje. Jag tyckte han var halt vartannat steg innan jag fick koll på mig själv. Sa åt baken och låren att slappna av, upp med blicken, andas, andas. Och så tygelkontakt. Till och med ett litet pet på bakbenen så att de hänger med. Och ett litet extrapet så att Juppe trampar in under sig.

Några raksträckor fick vi in en underbar skritt. Juppe frustade och frustade. Och kroppen sjöng! Förlåt lilla fina Mackan som är så duktig, men när jag sitter på Juppe så är det ren fröjd. Då börjar bubblet i magen och sprider sig utåt. På Juppes rygg finns inga tvivel.

Inte så att jag på något sätt och vis är världens bästa ryttare, långt ifrån. Det är bara det att på Juppes rygg stämmer det.

Vissa skrittsträckor blev det så där kortstegat och stolpigt som när vi promenerar tillsammans på vägen, avskyvärt. Men uppsuttet är det lite lättare att få styr på det trots allt. På backen kan jag peta stopp på Juppes bog eller mule, men att få med en pet på bakbenen hinner jag inte.

Tog beslutet att sitta upp en liten stund vid varje promenad hädanefter. Vi börjar med fem minuter och ökar fem varje vecka.

 Bah. Fem minuter, sa Juppe burkigt från vattenhon.

Det är MIN godismaskin, röt Juppe till Arn.

Stackars Arn vill gärna vara med och socialisera.

Högst onödigt, tycker Juppe som säger till på skarpen.

Vadå trasig bog?

Juppe backade på Arn gång på gång.

Yes. Fickparkerad på behörigt avstånd!

Nu kan du få ta mitt porträtt sa Juppe nådigt.

Och ögonen fick det där härliga uttrycket av en självkänsla i paritet med Napoleon Bonapartes.

Det blir fint att rida lite lagom för att få höra vad equiterapeuten säger om saken också, hon kommer ju att märka om Juppe är stelare eller mer spänd någonstans.

På't bara, typ.