Min stackars springare är verkligen apless på grusvägen. Han gick som om han vadade i sirap första biten. Vem som helst kan få för sig att han har ont när han går då, speciellt blödiga mattar.
Vi gick hela vägen upp till Hallbo, inklusive mastiga backen. Det bör bli nästan fem kilometer.
På hemvägen gick Juppe som om han druckit raketbränsle. Skritten blev fantastisk, han knogade på genom hela sin kropp. Han retades inte med att ta grisepass mer än någon enstaka gång.
Nu traskar vi med nytt hopp trots allt. Det kändes så bra på lektionen i går. Vårt traskande har nog ändå gjort nytta.
Och det var ljust till och med när jag åkte hem från stallet! Halleluja!
Hektisk kompis med klotrunda ögon.
Klurandes på vad han ska göra för att få en godis till.
Stå på framhovarna?
Hektisk?
Jag är inte hektisk.
Jag är bara lite intresserad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar