Riktig lektion i dag!

Övningarna som jag fick på papper av Annica.

Kommer inte ens ihåg när jag och Juppe tog en lektion senast. I dag fick vi en!

Annica lovade att vråla åt mig att hoppa av om Juppe såg ut att ha en antydan till ont.

Nejdå. Vi höll på en halvtimme, sisådär 20 minuter effektiv träning för min sparrishäst Juppe.

Jag vet inte varför, men nu känns det som att det är dags att köra igång att träna på riktigt. Juppe och jag har ju promenerat i all oändlighet, det mår vi bra av båda två, men det blir inte så mycket muskler byggda på det sättet.

Jag ville ha ett par stränga ögon som tittade på Juppes motor (bakbenen) och på mig också förstås.

Med lite drivning så bjuder Juppe på sin bästa skritt, den där härliga med fint överkliv. Det kändes faktiskt inte för trångt inne på ridbanan heller (det trodde jag).

Annica hade tänkt ut övningar med bommar (hjälp - redan?). Först en övning där Juppe och jag skulle snedda över bommarna, då måste hästen hänga med med huvudet för att få till det.

Inga problem. En gång slog han i med en bakhov, men han lyfte båda tassarna fram lika högt och mycket och hade lika mycket driv i båda bakbenen. Jätteskönt att veta.

En gång kände jag det där otäcka när Juppe rycker till för att det gör ont i två steg. Det var när vi vände halvt igenom med för dåligt tempo. Men det var också enda gången!

Jag var så lättad att jag höll på att börja gråta på hästryggen. Det såg Annica och då såg hon olycklig ut, det var bra det för då fick jag skärpa till mig.

Nu vågar jag göra om övningen en gång i veckan på ridbanan. Juppe och jag har fått övningar som vi klarar av och som gör att det skramlar igång lite i Juppes huvud.

Han frustade glatt hela tiden, han vill vara ridhäst min kompis!

Nu ska jag ringa veterinären och beställa tid och göra det med lite mer kött på benen så att säga.

Ridhästen.

Glömde! Ridhästen gick ju på släpet som stod uppställt utan minsta bråk inte bara en gång utan två gånger! Visserligen backar han ut snabbt som blixten, men det gjorde inget tycker jag. Han går snällt på igen, det handlar väl också om att han måste tycka att det känns bra och tryggt att stå kvar.