Två millimeter räcker

Tillbaks till fredagskvällen: Hulda stod snällt uppställd med kapson på huvudet, alltså en "grimma" där fästet för longerlina eller arbetsrep sitter på ovansidan av nosryggen. Det gör det lättare att få hästen att jobba i rätt form. En häst i vanlig grimma kan vrida huvudet för att komma undan longerlinan och få helt fel arbetsställning.

Inte Hulda inte. Första övningen var att ställa huvudet. Alltså inte böja halsen eller göra en ostkrok av hela hästen - utan ställa huvudet - och genom det påverka hela utsidan på hästen. Och jag lovar, när Hulda liksom vek huvudet en gnutta så syntes det på hennes höfter att det hände grejer där.

Här ser ni en bild på hästens rygg, med förklaring på hur den fungerar.

Tänk er ungefär som om du har huvudet helt rakt fram och så vrider du huvudet mot axeln. Inte titta ned, inte titta upp, utan vrida med bibehållen hållning.

Så ungefär. Fast pytte. Två millimeter som är rätt utfört räcker för en dag. Små, väl utförda mål är filosofin. Sympatiskt.

Eftersom kapsonen sitter fast direkt i hästens huvudben (nej, inte fastborrat, men ändå med ett ganska fast grepp) så kan man styra hela hästens skelett genom ett tryck på kapsonen. Så jag bluddrar. Hoppas ni fattar något.

Annars?

En ljuvlig dag med Mackan och Barbie:

7,5 kilometer i skritt. Jag misstänker att Mackan inte är så van att rida i skog eller kanske till och med ut över huvud taget. Det var mycket som var spännande. Men han var så duktig, så duktig.

Ja, jag glömde mellis.

Sedan var det dags för Juppe. Märkte redan i hagen att han var hispig. Orkade inte riktigt bry mig om det.

I stallet slappnade han av och mådde gott.

Han gjorde ett uselt jobb som sällskap åt Arn, Juppe såg spöken på Aspgärdet (åker bakom stallet och hagarna). Varannan sekund blev han en häststaty, men vi tog oss till grusvägen utan att bli osams och utan att han gjorde annat än att stirra.

Jag fick ändå kontakt med honom och fick honom att gå. När han sänkte huvudet fick han beröm liksom när han gjorde halt när jag bad honom.

Två kilometer tog oss en halvtimme att avverka, så vi blev inte svettiga . . .

I stallet fick Juppe lyxmassage av Huldas matte (som är utbildad). Superbra, jag tycker det är så svårt att veta vad jag ska göra och var.

Du. Jag tycker det låter så fult när du sjunger, sa Juppe.

Kan du inte vissla istället? Så här!

(skvättande saliv åt alla håll, inte ens en liten rosslig tut hördes).

Tog du visslet?

Äh. Orkar inte vänta på att lite fånigt pip ska hinna ifatt mig, sa Juppe.

 Men Juppe, det funkar inte så när man visslar. Det blir ett läte när man lyckas runda läpparna och blåser samtidigt. Det är nog ganska svårt för en häst, ni har ganska stora läppar.

Du tror visst att du vet allt du.

Men så visslar inte hästar!

Suck. Hoppas på en mindre blåsig dag i morron. Och en gnutta lugnare Juppe som är sugen på en långpromenad.

När Juppe fick sin haggodis stirrade Mackan (som inte längre var en välkammad gosse) ilsket på sin rödhårige kompis.

Så fort jag vände ryggen till och gick ut genom grinden hördes ett brak. Det var Mackan som jagade runt Juppe. Han fick inte ens dricka vatten.

En liten surmört.

Såg att Juppe väntade tills Mackan tröttnade, sedan drack han. Grabbar.