Panikattack i skogen

Nejdå, nejdå. Inte jag. Juppe.

Och jag avskyr verkligen när han blir sådär okontaktbar och panikslaget rädd. Fattar inte vad det kommer ifrån, för dagen började så här:

Jomenvisst. En lunchhöhög delad i frid och broderlig harmoni med Arn. Ärkekombattanten.

Finemang! tänkte jag. Så sött!

Innan vi knallade längs vår 4,4 kilometersrunda så gjorde jag en helkroppsgenomgång av Juppe. Borstade så jag blev rödkindad och flåsig, och när jag var varm så tänkte jag att då är väl Juppe det också.

Gjorde alltså seriösa försök att trycka på Juppes bog där equiterapeuten sagt att det ska tryckas. Kändes ändå ganska mjukt och fint. Juppe gillar inte riktigt att jag är där, det märks.

På väg mot skogen så kom en bil ifatt oss bakifrån. Funkade det med. Det var Annica och Ove som skulle meka i garaget. Vi pratade och hade trevligt. Det tyckte Juppe också, det syntes. Han fick lukta på en lampa som Annica hade med för att se bättre i motorutrymmet.

Juppe och jag frustade ikapp på väg till skogen. Stannade någon gång för att sniffa på gröna gräset och öva magen lite inför sommaren.

Mitt i skogen hände det. Jag märkte att Juppe lyssnade bakåt och så fick han panik. Kastade sig framåt, och hade inte jag hållit emot hade han nog sprungit hem.

Nu fick han nöja sig med att springa i cirklar runt mig, det här har vi varit med om förut. Fast jag trodde nog att Juppe var större och klokare än så vid det här laget.

Juppe darrade i hela kroppen och vägrade lugna ned sig. Jag fick börja gå med en helhispig pålle som sprang ett varv runt mig lite nu och då. Det är klart det var fullt med hålor, det är klart det var fullt med stenar och det är klart det var fullt av grenar.

Suck, tänkte jag redan då. Nu drar han upp skadan och så får vi börja om från början.

Till slut fattade han att det INTE VAR OKEJ ATT SPRINGA FÖRBI SURTANTEN. HELVETE!

Och gå i mina fotspår så att du inte bryter benen av dig din j-a giraff!

Och till slut började han se lite fåraktig ut också.

På vägen ville han också stressa iväg. Jag hade noll stubin. Han fick inte gå så mycket som en näsborre förbi mig.

Jag var sur som ättika och baffade till Juppe med vänster hand över mulen. Han studsade tillbaks och stirrade anklagande på mig.

I stallet kände jag på Juppes bog igen. Den var hård som cement. Han nafsade efter mig när jag tryckte. Linkar grabben? tänkte jag när han skrittade ut mot stallplan.

Juppe stirrade mot soffgruppen utanför stallet. Jag orkade inte med mer att Juppes spöken. Vi gick dit. Och visst hade filten en undersida av teddyfoder.

Juppe luktade och visade sig duktig. Han till och med drog överläppen mot den för att överbevisa både sig själv och mig om att han var supermodig.

En superhelg slutade på ett skitsätt. Hoppas verkligen inte att Juppe är halt i morgon. Vet inte hur jag ska orka med mer elände faktiskt.

Arn var himla sugen på att hälsa på mig när vi var tillbaks i hagen.

Juppe backade bort honom.

Arn hämnades genom att lukta på mig.

 Bah!

Juppe fårskalle.

Mmmmmm! skrek Arn.

 Mums!

ÅÅÅHHHH! Vad hon luktar gott!

En Juppe som inte fattar varför jag är sur som ättika.

Varför tittar hon så mysko på mig?

Jag går väl som vanligt? 

Dagens plus: Han sprang inte över mig. Jag lever.

Dagens minus: Jag får inte kontakt med Juppe när han är så där. Då är han en fara för sig själv och för andra.

Dagens varför?
Ja, säg det.
Folk som ser Juppe och mig tillsammans tycker att vi ser harmoniska ut. Att Juppe lyssnar på mig.

Är det verkligen så?
Lydnad är en färskvara. Har jag slackat? Ser inte Juppe mig som den biffiga bodyguard jag är? När vi går förbi läbbiga huset verkar han tänka så i alla fall.

Dagens faktum.
Jag blir otroligt sårad av att inte ha kontakt med min häst. Jag känner mig otroligt misslyckad som inte kan avvärja en sådan situation.
När jag sitter på (för 100 år sedan) gör Juppe sina tre Juppeskutt framåt. Sedan är det bra. Från backen funkar alltså inte mitt ledarskap lika bra. Snyft.
Hade det kommit en mobil korvfabrik hade Juppe legat kletigt till.
Juppe gör inte så här för att vara dum. Han är häst.
Han gör som hästar är designade för - flyr faran. Oavsett om den bara finns i en hästs huvud eller i verkliga livet.
Blir det kul att åka till stallet i morgon? Nej.
Vad gör jag om Juppe är halt i skritt? Vet inte.