Titta vilken fin bild det blir! sa Juppe förtjust.
Men vad fanken, jag då, sa jag. Ska inte jag synas?
Juppe svarade inte utan återgick till höet. Helt plötsligt hörde han inget.
Juppe frustade lättat när han förstod att vi skulle ut på ridbanan. Fina, upplysta, trygga ridbanan.
Högg med en borste med lång, mjuk borst som apportföremål. Juppe lunkade snällt mot borsten och pillade med läppen. Det kommer nog att ta sin tid innan han fattar att han ska plocka upp föremålet.
Men vad gör det när grabben är välvillig och på gott humör?
Vi övade lite på att Juppe ska gå bredvid mig snällt och fint också, utan grimskaft alltså. Det gick sådär. Han blir ivrig och hamnar före mig. Eller också är han oförskämd, jag vet inte. När jag stannar stannar han snällt och hamnar som en ostkrok runt mig, det känns ju inte så oförskämt, utan mer undrande. Var tog du vägen?
Kort sagt, fin kväll. Vi var ensamma i stallet, det är mysigt det med. Eller - ensamma och ensamma:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar