Puh

I kväll testade Juppe en bondgård med inbyggt ljud. Den sovande gåsen var värst. (Stallet hade haft barnbesök, vi är inte fullt så galna som ni tror).

Ska jag skena nu? undrade Juppe när grisen nöffat honom i mulen.

Nä, sa jag. Vi går ett par varv på ovalen istället. Typ fem.

Och det gjorde vi. Gossen frustar och kör ned mulen precis i backen och tänjer ut. Vid varv tre börjar han alltid jogga. Det får han. Då åker huvudet också ned på behaglig bognivå.

Jag tror han slappnar av, annars skulle han inte vilja jogga?

Själv kunde jag inte skjuta upp samtalet till Chris Johnston så mycket längre. Det var ju fredag och slut på veckan. Det var ofrånkomligt.

Tog två omgångar morgonkaffe på jobbet. Hittade på lite mer att göra. Tog mig själv i örat och greppade mobilen och stoppade in mig i ett litet rum där man kan få vara ifred. Om jag nu skulle börja böla.

Tror tyvärr att jag programmerats på att gråta vid åsynen av stackars Chris Johnston. Undrar om hans röst funkar likadant?

- Vem pratar jag med? sa Chris efter lite fummel och skrap i andra änden. (Jag som presenterat mig så artigt). Panikartad tanke: helvete, är han ledig på fredagar? Har jag väckt honom?

- Öh, jo. Det är Bettina, Juppes matte här.

- Hm.

- Öh, har du tid att prata med mig?

- (Fnys). Mummel, mummel. SHOOT!

(Håret på ända) - Eh, jo. Jag måste be om råd. Jag longerade ju Juppe och han är märkbart halt på volt i trav.

- (Fnys). Jag trodde vi var överens om att han skulle vara i fred.

- Jo. (Givakt + hundlika ögon på mobilen)

- Vi vet ju att han är halt i trav på volt.

- Jo. Fast jag är rädd att han LIDER. Att vi kanske ska åka till dig tidigare.

- Nej, nej. Han lider inte.

- Åh. Men kan jag ta små promenader med honom? Han vill ha något att göra.

- Ja.

- Kan jag ta ut en massör? Är det okej?

- Ja.

- Öh.

- Då ses vi i mars.

Klick.

Flämta, flämta, flämta.

Japp. Som hämtat ur en film från 1950-talet där en undersköterska har fräckheten att tilltala en överläkare. Tuffare än så är jag inte som Juppes matte.

Och ändå känner jag mig i trygga händer. Eller rättare sagt, jag känner att Juppe vilar i trygga händer.

Vad Chris tycker om mig (en förhatlig bloggare och snorande matte) är inte viktigt, det här handlar om Juppe. Där känner jag att Chris finns till hands med 130 procent eller lite till.

Pustar ut. Håller mig till det jag tänkt och känner mig stöttad i det. Vi ska ta små promenader, mysa, skita i att han är halt i volt i trav och stärka oss både mentalt och fysiskt. Och jepp, jag ska ringa bästa massören Janne och boka tid.

De där små promenaderna kan nog få utökas till längre känner jag, om Juppe är med på det och frustar och myser med mig. Då tror jag att de bara gör gott.