Vad gör man på en ridbana som är full av is?
Är det något jag är skeptisk till så är det faktiskt halka. Där blir jag rädd.
Vi värmde upp med markarbete. Mackan fattar verkligen nada. Nu börjar han greppa små volter runt mig, men i ena varvet kliver han nästan på mig. Jävligt irriterande.
Sedan ville jag att han skulle kliva över elegant med bakbenen vad-det-nu-heter. Oj, oj, oj. Här fick vi slita. Mackan blev grymt irriterad, och jag blev nöjd först när han gjorde en någorlunda okej ansats åt båda hållen. Även här var det nästan stört omöjligt åt ena hållet.
Blaha.
Satt upp, Mackan stod som ett ljus. Tror både han och jag var lite andäktiga sådär över att ha en hel ridbana för oss själva. Vad stor den är helt plötsligt. Och vad gör man?
Halvhalter och halter. Krumelurer och ökningar och minskningar.
Och så kom jag på att göra en saraövning till, börja rida på en stor volt och minska den tills den är som en ärta och så öka igen. Svårt, svårt! Jag fick sitta om många gånger och Mackan och jag slet och slet.
Då hör jag det: Mackan börjar slöööööörpa på bettet! Han suger och suger och knogar på och jag blir så glad så glad! När Mackan får beröm tar han i ännu mer och vill ännu ännu mer.
Och så gjorde vi åt andra hållet med, efter lite pust på långa tyglar. Mackan vill inte riktigt länga ut och söka sig nedåt. Men det kommer väl.
En fin halvtimme fick vi i alla fall.
Hjälp, hjälp! Pep Mackan.
Hon håller fast mig och riktar en, riktar en, ja pryl mot mig!
Le Mackan!
(Hjälp, hjälp! osv)
PS! Jag fick glutta på söta fölet "Tårtan" i stallet också. Herreminje. Det är ju så lätt att glömma att hästar liksom inte föds till ridhästar.
Små pållar måste verkligen lära sig allt, som att bli klappade på av människor. Det kan ju vara läbbigt till och med när man har mamma med sig i boxen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar