Spöken? Vilka spöken?

Myspysen.

- Det är O-E-R-H-Ö-R-T viktigt att inte försöka hålla fast i en häst som blir rädd. Det är bättre att låta den springa runt lite och lugna ned sig, sa Juppe.

Jag fattade vinken och frångick vår numera vanliga rutin. Det där med att ha träns på och tyglarna över halsen, precis som om jag skulle rida. När vi går brukar jag ha ett tag runt båda tyglarna under Juppes käke.

Jag drog tyglarna av Juppes hals och lät honom spankulera på en tygelsbredds avstånd från mig.

Jag glömmer inte så lätt att han drog ifrån mig i somras, slet sig och galopperade iväg. Visserligen då i grimma, men man vet aldrig.

Ikväll var Juppe så i gasen att han fullständigt struntade i att vi gick alldeles ensamma, i skymningen, förbi läbbiga huset och folkracegaraget.

Det var som att hamna bredvid en oerhört självupptagen man vid en bättre middag. Enda samtalsämnet är - mannen och hans liv och leverne. Eller karriär. Inga frågor om en ens egen person.

- Man kan lätt frestas att hålla hårt, hårt i en häst som blir rädd. Det enda som händer då är att människan bekräftar att det här är farligt, farligt.

Jag teg. Juppe ökade farten och kom förbi mig. Han stirrade oroligt ut på fälten. Jag smaskade till med spöet i marken för att markera, det är inte okej att gå förbi.

- Det är ju också en fråga om förtroende! Jag menar, vad säger en ryttare som sitter på och hela tiden smyghåller i tyglarna?

- Just det! Fara! Var på din vakt!

(Skönt, jag behöver inte ens svara)

Snön knarrade under våra fötter och vinden svepte fram och ruskade i träden. Juppe vädrade, men höll sig bredvid mig.

Rätt vad det var så var vi tillbaks i stallet. Rödkindade och glada. Och Juppe hade glömt sin självständighet och tyckte att det var rätt skönt att bli gullad och gosad med trots allt.