Skönt hispiga hästar

Förlåt mig mina synder. Jag tycker det är rätt skönt när det inte bara är Juppe som ser spöken mitt på blanka dan.

I dag hade vi sällskap av tre hästar. Barbie, Frami och unga fröken Vinka. Jag och Juppe promenerade så klart, och Vinka o Co gjorde det förbi avelsflockens hage.

Därefter blev det både intressant och förvirring.

Barbie och Frami fick lite fart, även om det blev lite utflykter i dikeskanter och annat. Men eftersom jag och Juppe gick där vi gick, och Vinka faktiskt blivit eskorterad flera gånger av hr Juppe så tog hon det säkra före det osäkra.

Hon ville INTE ränna iväg i tölt efter två snabbt försvinnande kompisrumpor. Hon ville hänga med Juppe. Skritt duger gott. När Juppe stannade så stannade Vinka.

Här gjorde Anna som äger Vinka det största av allt tycker jag. Hon sa som det var, att hon inte visste hur hon skulle tackla situationen. Vad sjutton ska jag göra nu? Hoppa av vill jag ju inte.

Jag föreslog att hon skulle skippa konflikten och istället helt enkelt skritta bredvid Juppe och mig, även om det inte var det hon tänkt sig. Jag tror det viktigaste av allt är att göra utflykter till något behagligt och roligt för unga hästar. Men vad vet jag.

Det blev så.

Och på hemvägen tuffade Vinka till sig tillräckligt för att bjuda på tölt en sträcka trots att Juppe och jag gick. Det tycker jag är stort! Det är det inte alla hästar som gör.

Det är just det här som gör det så himla roligt att äga häst och få förmånen att iaktta hästar på nära håll. Det är aldrig, aldrig tråkigt.

Jag förstår att det rasslade rejält i Vinkas huvud.

Det rasslade i Juppes huvud med. Han såg spöken överallt. Suck. På hemväg förbi hemska huset var det som att promenera med en giraff. Stön.

En tröst var att alla hästar tyckte det var läbbigt. Blåst? Fullmåne? Dagaktiva vampyrer? Vildsvin i trädgården?

Det får vi aldrig veta.

Redan här märkte jag att Juppe var hispig.

Alltså när jag hämtade honom i hagen.

Tänk att man märker det direkt. 

Lugnande hö efteråt.

Med Embla från Gullunge mittemot vid skötselplatserna blir det aldrig bråk.

De här två är som Lady och Lufsen.

De kan äta hö ur varandras mungipor utan att någon blir sur. 

Sötnöten funderar på hur han ska klämma mer godis ur mig innan jag försvinner ur hagen.

En slurk.

Och Juppes söta sura mungipor och fantastiska skägg.

Yoga, kanske?