Oj, oj, oj. Vi måste skotträna

Det började så underbart. Små snirkliga stigar, rakt ut i skogen. Grönt, mossa, roliga små stigar.

Juppe höll tungan rätt i mun för att hinna med i Oskans tempo (gick inte). Det märks att han tycker att det är både kul och jobbigt. Trädstammar, smådiken, stenar, berghällar, stockar, kvistar - you name it. Vi råkade ut för allt, och tog oss över allt.

Allt var frid och fröjd - tills det första skottet brann av.

Juppe liksom lossnade från sitt eget skinn. Det kändes som att jag och sadeln inte riktigt hängde med.

Killen körde upp huvet och spraaaaang! Jag hade inte mycket att säga till om kändes det som. Skott efter skott rullade fram i skogen.

Till slut fick jag hoppa av. Juppe vill springa hem, jag sa att han fick springa runt mig i en volt och tänka efter. Många volter blev det.

Jag var inte säker på att jag skulle ro hem det hela, har aldrig sett honom så skakis.

Stallägaren tröstade, hon förstår att det känns obehagligt när hästen inte går att prata med. Och poängterar att det inte är någon slags prestigeförlust att hoppa av.

Kunde hoppa upp igen när vi kom "hem" till lilla grusvägen mot huset och stallet. Men jädrars så nervigt. Försökte få Juppe att gå i svängar och att göra något som liknade öppna och sluta. Nja. Inte mycket till kontakt mellan oss, men till slut slappnade han av.

Tycker han pustar ut när jag gör det. Så jag suckade och släääääpte ut luften, drog in och slääääppte ut luften. Killen lyssnade inte riktigt.

Suck. Men hem kom vi.