Juppe är värd ett glas vin

Idag erövrade vi andra sidan av ån. En nervös resa på två timmar.

Om en häst bara kunde fnittra nervöst så skulle Juppe ha gjort det. Jag gjorde det.

Juppe är alltid nervös när vi rider en ny väg. Jag tror inte att han riktigt litar på mig som ledare än. Han studsar till och ställer sig som en häststaty och stirrar. Vilket inte är som balsam för mina nerver heller ...

Men - jag hade bestämt mig för flera dagar sedan. Det här var Dagen D för att ta sig ut på en ny ridväg. Vissa saker vågar man helt enkelt, annars är man en liten lort. Vi var inte lortar!

Ok, jag höll på att krokna redan när vi gick åt "fel" håll, alltså inte till trygga skogen eller välkända fälten. Visserligen där vi ridit förut, men då med sällskap.

När vi rundade byn för att slippa gå på vägen som är både smal och slingrig och där fartglada bilister allt för ofta ger järnet, så möttes vi av "mysko" ljud vid flera hus. Folk var ute i sin trädgårdar och jobbade. Juppe spratt till lite nu och då.

Men när vi ändå hade hunnit så långt var det ju lika bra att fortsätta tänkte jag kavat. Och det tänkte jag flera gånger längs vägen.

Vi har tittat på skolbussen, en bil med bullrande släp (på nära håll), en bro som ger mysko ekoljud när ensamma hovar klapprar över den. Tre hästar som jagade oss längs vägen bakom sitt staket.

Vek in på en gårdsplan som alltid brukar vara öde. Nu stod flera dörrar öppna, och en radio stod på full volym i en lokal. Det var här vi fnittrade nervöst efter att ha överlevt flera omkullblåsta sopbehållare (sophämtningsdag idag) och brevlådor.

Väl inne på trygga stigen bortom vägen var vägen spärrad av en traktor med bred vält monterad efter sig. Juppe frös till is, men följde snällt med när jag hoppade av och gick före.

På stigen som går längs vägen hann vi njuta av långtradare och en skördetröska som gick för fullt.

Vi orkade knappt reagera för jakttorn nära vägen, ett stort stenblock som någon parkerat på en ficka längs vägen, en grushög med fladdrande plasttäcke tills det plötsligt luktade GRIS! AAAAaaaaaa! Och just då började en hund i en hundgård skälla. Här hoppade jag av Juppe gång nr 2. Han följde snällt efter.

Stigen i skogen var som balsam på våra nerver. Fick hoppa av när Juppe unnade sig en rejäl bajsomgång, sprätte bort bajset från stigen. Tur att han är så snäll att hoppa upp på.

Hoppade av igen när det var dags för en riktigt brant nerförsbacke, det kändes inte juste att sitta kvar på ryggen. Juppe började bli trött, det märktes. Han var nöjd med att jag gick före i backen, han slickade sig om läpparna och tuggade.

Häpp, upp igen. Lugn och frid och ro? Nope. Här luktade det av Juppes värsta mardröm. KO! Det luktar KO! Sådana som äter hästar till mellanmål.

Nä, falskt alarm. Juppe slappnade av och gick och dåsade i värmen, precis som jag. Då dök dom upp efter en vägkrök. En hel flock med glada kalvar.

Juppe orkade knappt hoppa längre. Tror han var helt slut psykiskt. När jag började prata med kalvarna och "gulla" med dom som jag brukar göra med katter och annat som kommer i vår väg så frustade han. Han stod och tittade storögt på det hästätande gänget. Som helt plötsligt var rätt roliga. Han ville inte gå därifrån.

Kalvarna följde halvhjärtat med en liten bit längs staketet, Juppe vände huvudet och tittade glansögt på gänget med glada gula plastörhängen.

Undrar om han någonsin sett en ko när han var liten?

Inga större äventyr förutom en mamma med barnvagn och två pladdriga barn innan vi kom hem igen. Inte ens hästarna i hagen orkade jaga oss.

Frid.

Och så hoppade jag så klart av Juppe så att han kunde äta ifatt lite kalorier. Jag tycker att han är värd den belöningen. Han skulle till och med ha varit värd det glas röda vin jag tog till kvällen.

Phu.

Hoppas att Juppe är lika nöjd som jag är. Hoppas han är kaxigare och har roligare nästa gång vi tar den turen. Han är så duktig - en maräng. Hur många hästar hade klarat alla de prövningarna med gott mod?