Herr sötmule mötte upp i hagen idag igen. Okej, okej, okej, till och med jag ser att magen är lite rund. Eftersom det ändå känns roligast och bäst för grabben att gå ute i hage så gör jag som ridfröken ordinerade: galoppera, galoppera, galoppera.
Juppe var nervig idag med, men det var inte lika illa som igår.
Promenerade ner på vägen förbi vårt hus. Där finns ett dike som det går fint att galoppera runt, eller om man är snabbare än bonden Alf - lite kvar av stubbåkern i änden av vägen.
Vi knallade dit för att kolla läget. Juppe hoppade jämfota när en granne mötte oss på cykel. Då hade han misstänktsamt tittat mot alla kurvor och buskar som kunde gömma pistoler, handgranater och k-pistar.
Jag och grannen fick en trevlig pratstund i solen. Juppe stod snällt och väntade, nappade åt sig lite gräs. Till slut skruvade han på sig. Dags att fortsätta.
Det fanns stubbåker kvar! Väl vid åkern hade Juppe lugnat ner sig och börjat frusta och njuta av att ha lång tygel. Öronen åkte framåt, mungiporna upp - på oss båda.
Jag tycker det är så jädra härligt när Juppe sätter fart, men bara härligt när jag känner att jag har chans att påverka tempo och den där lilla detaljen - stopp och belägg.
Det gick väldigt bra, Juppe galopperade lite hispigt men i måttfullt tempo längs skogsranden på åkern. När jag bröt av gick han snällt på lång tygel och flåsade. Jag var snäll och tog bara korta galoppstunder med flåstid emellan.
Till slut började Juppe med sin välkända metod - jag leker ånglok så får vi se vad hon gör. Det är mycket lättare att ha en hel åker att hålla till på när gossen gör så. Nu tänkte jag att - aha, du vill sluta jobba nu. Du tycker det är lite jobbigt att springa din lilla sötgris.
Jag fick stoppa Juppe med två one-reinstop. MEN när han trodde att det var över så sa jag galoppera igen, att han busar ska inte resultera i lugn och frid och ro och stå och fisa i ett hörn av åkern. Nope.
Det blev till att galoppera tills jag sa stopp istället. Det gjorde vi två gånger. När han väl lydde mig så fick han lång tygel igen och fick knalla hem till stallet. Tror vi var lika nöjda båda två!
Det blev en jättehärlig stund på åkern. :-)
Visst är han fin fisgrisen? Nu kan han äta lite till med gott samvete.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar