Atli-övningarna satt som en smäck!

Efter lite stalltjänst hämtade jag Juppe i hagen.

Ena lillbrorsan ville följa med, han såg lite storögd och orolig ut. Juppe såg sur ut. Han kom och mötte mig som vanligt. Men han såg riktigt sur ut.

Inne i stallet reste han lite ståtligt på halsen, spratt till för saker som han inte brukar sprätta till för.

Hm.

Borstade, gullade, det hjälpte lite. Men inte helt. Hela tiden kände jag juppeögonen på mig. Lite smått anklagande sådär.

Eftersom jag håller på och plöjer hästböcker just nu, och alla jämförelser ger Atli Gudmundssons bok Atlis verktyg för islandsryttare högsta betyg hämtade jag en övning ur den.

Låg i går kväll och tänkte på hur ridturen slutade i panik efter skotten.

Tänkte att det nog är jättebra att köra lite markövningar, så det gjorde jag. Alltså fick Juppe bara tränset på sig.

Inne i stallet hann jag faktiskt tänka: hjälp, ska han verkligen testa mig på allvar nu? Riktigt på riktigt? Allt kändes så konstigt.

Ute på ridbanan fattade jag lite bättre. Juppe väntade på skotten.

Jag började med att få honom att skritta lugnt bredvid mig, och gå på lite volter. Byta varv, göra samma sak. Göra lite öppna, så gott vi kan. Allt gick bra, tills en liten gren knäcktes i grannans trädgård, det lät inte mycket - men det lät tillräckligt för att Juppe nästan skulle göra en baklänges saltomortal.

Så rädd är han.

Försökte skita i det och göra det jag bestämt innan. Köra övningen ur Atlis bok där man lär hästen stanna på ho, och verkligen på ho egentligen utan att man ska behöva ta så mycket i tygeln.

Så - tyglarna i en tygelbrygga på Juppes manke och spöet i pennfattning i andra. Friskt och frejdigt tempo och hooo: förstärkt med ett litet drag i tygeln och med ett tryck med spöet mot bogen.

Juppe fattade snabbt och tyckte det var kul. Han går igång på beröm och äpplen.

Nu började frustningarna komma.

Det gick så bra så jag bestämde mig för att testa i trav också. Uj, uj. Juppe har stora tjusiga kliv, det var inte lätt att hinna med. Ibland hamnade han så långt före mig att tyglarna drog alldeles av sig själv. :-)

Men - han tvärstannade på ho, med spöets hjälp. Suuuupermycket beröm och ett äpple till.

Det var mycket svårare i andra varvet, både för mig och Juppe, men det gick det med.

Nu var vi som små solar båda två och jag avbröt. Juppe hade coolat ner sig och jag med. Det var en helt annan pålle som försvann ner till kompisarna i hagen. Skönt.

I morgon ska jag köpa knallpulverpistol. Så här kan vi inte ha det. Får börja där, om jägargrannen som lovat hjälpa till kör med riktiga skott till att börja med så tror jag Juppe får en stroke.