Snor åt alla håll och tjoffetjoffe

Nej, det var väl ingen lysande idé att åka till stallet. Men jag gjorde det ändå. Jag var hemma från jobbet idag, känner hur en förkylning liksom lurar i kroppen. Spänner i bihålorna.

Pyssla lite, ta en lugn tur, tänkte jag.

När jag fått bort värsta leran från Juppe kändes det som om huvet skulle trilla av. Satte mig pladask och glodde när grabben käkade. Tur att svarta stallkatten har liknande intressen.

Ibland tror jag att den här typen av start på ett jobbpass (för Juppe alltså, inte mig) är den bästa. Han är en myspyspålle, när jag pratar snällt med både honom och katten ser det nästan ut som om han skulle kunna välta omkull när som helst och börja spinna han också.

Grusvägen fram och tillbaks, varken mer eller mindre blev det. Lite kondisträning i fem kilometer.

Jag får så jädra dåligt samvete när jag inte håller igång Juppe, det känns faktiskt som en liten katastrof att han fått vila både söndag och måndag. Jag vet, jag vet. Jag är dum.

Jag hade stora svårigheter att ta mig upp på Juppe, min spänstfaktor var låg. Tur att han är snäll och väntar på sin äppelbit. :-)

Grabben var en maräng. Baske mig om vi inte fick till riktigt bra tölt en ganska lång sträcka, det lät i alla fall tjoffe, tjoffe och det kändes som vi flöt fram. :-) :-)

Det blev beröm och äppelbit och frust och tölt igen på Juppes initiativ. Och baske mig och inte superpållen bjöd på fin tölt igen. Ha, haaaaaaaaaa.

Längtar tills vi får visa för någon som kan berätta om det ser lika bra ut som det känns.

Pust, pust i stallet igen. Satt som en padda med katten i knät.

Juppe och katten spann ikapp. Jag lyssnade på förkylningsdånet i mina tilltäppta öron. Undrar om jag pallar lektion i morgon kväll. Ja, ja. Antingen blir det bättre, eller också blir det sämre.