Om mod och snor

Jag vet, jag ska sluta tjata om att jag är förkyld. Ska till jobbet i morrn.

Släpade mig till stallet, ryckte Juppe ur leran och tryckte ned sadel och vojlock på hans skitiga rygg. Gav upp på förhand så att säga.

Fick sällskap av kvinnan som äger åldermannen i valackhagen och en nästan lika gammal dam i stoflocken. Idag var det stoet som skulle vädras.

Mitt ridsällskap berättade att hon ridit en gång när hon var sex år och gick på Skansen, och under en vecka i USA när hon var i 40-årsåldern.

Och människan bestämde sig för att starta turridning med islandshästar! Säg fyra år efter första ridturen som vuxen startade hon sin verksamhet. Som gick bra förstås. Nu är hon pensionär.

- Vad modig du är, sa jag.

- Tycker du, sa hon lite förvånat.

Jag och Juppe fick bekräftat att takten i tölten är bra. Och jag kände faktiskt direkt när det blev passtaktigt. Hurra!

Mod ja, vad är det?

Jag har en kompis som är adopterad som fått kontakt med sin mamma i Iran i vuxen ålder. Just nu är hon hos sin biologiska mamma och genomför ett fotoprojekt.

Hur modig är man inte då när man vågar leta efter sin riktiga mamma, och vågar ta kontakt.

Vi möttes en gång på Arlanda när jag var på väg på ensamsemester till Spanien. Och hon var på väg till Iran (igen). Jag tycker det är helt okej att resa ensam, ibland är det skönare och mer vilsamt än att vara fler.

- Vad modig du är, sa fotografen. Jag skulle aldrig våga resa ensam, jag har ju min släkt som väntar på mig.

Öh, ja. Det blev väl mer hjärngymnastik och stimulans än hård ridtur. Men jädrar vad kul det är att träffa människor som varit med om lite saker i livet, och som är öppna och vågar ta för sig av det som bjuds. Det var väl det jag ville säga ungefär. :-)