Vi var ändå hjältar som skramlade ihop oss i novemberregn och lervälling. Juppe liksom stod och väntade på sin tur när jag kom. Han brukar tydligen göra det när andra hämtar sina hästar också. Ska du inte ta mig med också?
Eftersom jag är präktigt stel i min vänstra sida så tänkte jag: markarbete.
Och japp, inspirationen kommer från On horseback-filmerna igen. Vi körde skänkelvikningar (vi börjar bli kungar!) och så ledde jag helt sonika Juppe och tvärnitade ibland för att se om han var alert och följde med mig.
Nja. Ganska, men inte helt.
Byggde på med stanna (utan tyglar, har bestämt mig för att antingen såga av mig armarna eller satsa på att programera om både mig och Juppe. Omprogrammering verkar skonsammare.)
Det blev lite bättre. Byggde på med några steg back, här var jag tvungen att tackla honom! Helt plötsligt förstod han inte spöets knackning på bogen. Blev arg och slängde i min back och körde på honom helt enkelt. Det borde väl en grabbhalva förstå?
Efter lite nötande blev det också lite bättre.
Underligt nog var det jätteknepigt att få Juppe att springa bredvid mig. Han stretade emot och böjde sig till en ostkrok. Suck. Försökte få mig att se "energisk" ut, som de pratar om på horsebackfilmerna, för att smitta mitt kroppsspråk till honom. Ska vara lättare att förstå då.
Men - tänk så samspelta vi ska vara efter en lång mörk vinter. Det här var ju rätt kul. Och så fick jag flåsa runt en halvtimme, det behöver jag verkligen. Muffinsmagen har breddat sig efter en hel radda gofika och lite vinkvällar på det. Vojne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar