Nej, nej. Fy på mig. Utvecklingsområden menar jag. Spännande utmaningar.
Har fortfarande lite lätt träningsvärk efter tvådagarskursen i centrerad ridning på Bäjeby gård, instruktör Annica Strömberg.
Här har Juppe och jag (först på den här bilden) sällskap på ovalen av Dokka med matte.
En ska ju ta det positiva först.
Pjuäh. Jag har en ganska lydig vänsterfot.
Vänsterfoten pekar inte lika ilsket rakt ut som högerfoten gör, den vinkar fortfarande som en glad gäl vid Juppes mage.
Det gjorde den i fjol med, på förra årets ridweekend. :-(
Juppe då?
Han känns stark! Kondisen har blivit bättre.
Och - vi har ett nytt problem:
Juppes krulledutthals har blivit en kamelstång som pekar rätt upp i skyn.
Jaha.
Jag började tänka på det på allvar efter Juppes semester.
Jag trodde nämligen att det skulle vara som att kliva på en omstartad maskin när jag hoppade upp på en semestrad Juppe.
Hå.
Det var svårt att få ren tölt, vi fick tänka flera varv kring det mesta faktiskt.
Och en av sakerna jag tänkte på då var Juppes hals.
Han smiter inte längre under tygeln, han kör stjärnkikarmodellen.
Titta vad fint. Avslappnad Dokka som stannat perfekt i halt, alla fyra benen står jämt.
Ingen stjärnkikare där fram.
Det är så vi vill ha det.
En liten flirt med kameran kan en ju kosta på sig. Sympatisk pålla.
Här har Juppe skjutit upp halsen i trav också.
Just i traven brukar vi slippa det här, men å andra sidan travar vi ofta i åkerkanterna och där är det ju lite gräs som hjälper oss med påskjut och koncentration.
Bra grej: inte ett dipp på Juppe i traven. I alla fall inte som jag märkte.
Han känns helt jämn och fin och lika fin i båda varven.
Hals Dokka-style.
Hals Juppe-style.
Ni fattar hur retsamt det är va?
Å andra sidan (äh, vi har fler sidor än så):
Kursen var så fantastiskt kul.
Juppe och jag njöt av ridpassen och just här tror jag Dokka och Juppe njöt av varandras sällskap också.
Annica bad oss rida upp jämsides för hon var snäll nog att smattra med min kamera.
Hästarna greppade grejen. Det var rent otroligt hur mycket de tajmande ihop sig med varandra.
Bara för att komma ihåg. Det var lögn i helskotta att få höger galopp.
Vi har väl aldrig haft problem med höger galopp?
Å andra sidan bråkade jag rejält med min höger höft, den är stel och nu kan jag inte smita från yogapassen längre. Nu är det bara att tänja ut skiten. Värre än så här får det inte bli.
Nu till det roliga:
Vi kände oss som sleipnir hela bunten.
Det var så roligt att rida och känna sig som en enda stor kropp som hörde ihop på något underligt vis.
En häftig och udda känsla.
Fanns det någon sportgren där det gällde att synka alla steg vet jag vilken stallkamrat jag skulle vilja träna med:
Underbart roligt.
Ursäkta rörigt inlägg.
Som vanligt är det faktiskt min kropp det handlar om när vi går på kurs. Det är så skönt att det är så. Att min kropp bråkar kan jag leva med.
Det dök upp ett facebookminne just i dag, ett tre år gammalt minne. Där stod Juppe i en sjukhage och hade synpunkter på hur stor den var.
Bläh.
Nu går vi på kurs, utvecklas och har saker att jobba på. Bra det.
I går fick Juppe vila, i dag red vi uterittslektion för Matilda och har börjat jobba på stjärnkikarhalsen.
Ett mycket bättre problem än krulledutten, sa Matilda och då tänker jag tro henne.
Vi ska tamejruttan göra otroligt noggranna töltfattningar och nedtagningar och halter.
Det blir nog mer om kursen, bara hjärnan skramlar färdigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar