Petigt noggranna töltfattningar

Jaha ni. Kursen spökar (i mitt huvud) och uterittslektionen gör detsamma.

Glad blir jag för kommentarer på Juppes facebooksida också.

Glad för snälla kommentarer om att bloggen är kul att läsa, och så fina kommentarer om det där med att vara envis. Är det inte det ena så är det det andra.

Jag tycker det är bra att inte vara nöjd. Jag vill alltid mer.

Låter det gnälligt så beror det på det. Jag vet att många kämpar med att få sina skadade hästar friska (det har vi lyckats med Juppe och jag och bara det är himmelriket), kämpar med att få ren tölttakt eller rentav att få till det där med tölt.

Men det är ju gnetet som är kul också!

Nu vill jag slippa se ut som en glad anka när jag rider. Glad vill jag se ut, men inte som en anka.

I bästa Bettinastil har jag kastat mig ut på nätet och glufsat i mig allt möjligt om kvinnliga bäcken kontra manliga (de har grymt mycket mer svans - visste ni det?).

Läst om någon som tycker att ryggen ska vara ett mjukt s - annars förlorar den sin stötupptagande förmåga. En linjalrak rygg är helt enkelt inte skön för hästen heller.

Ja, vad ska man tro.

Jag är rent otroligt svankryggig. Har alltid varit.

Kanske kan jag inte bli helt uträtad i sadeln, kanske ska jag inte ens bli det?

När jag liksom slätar ut svanken känns det nämligen som om jag sitter på en custom mc med stolsits som en stolt islänning till häst à la 1950-tal.

Detta ska nu utforskas. Njutningsfullt.

Eller hur Juppe?

Du ä go i hövvä du, sa Juppe på bred värmländska.

Bara för att retas.

Det är ju djävulsk, djävulsk varmt och så torrt så man vill gråta.

Jag ställe klockan i går på tidigt, trots kvällsjobb.

Tur det.

Vi jobbade på en halvtimme, ganska så koncentrerat båda två.

Vi slåss med töltfattningar utan att huvudet går upp på Juppe, vågade oss till och med på galoppfattningar minsann - och så njöt jag av Juppes trav i högt gräs. Njöt av att känna kraften genom Juppes kropp och skrattade som vanligt högt åt att jag blir till en svajmast där uppe.

Jag rider i en fem år gammal bomlös sadel, en av sömmarna som håller fast knävulstret mot allt det andra hade släppt. Mannenvännen som hade läderarbetsprylarna framme fäste den sömmen.

Nu slipper jag noja över det i alla fall. Tyckte på något sätt att sadeln blev lite stadigare. Bra i alla fall att inbilla sig det.

Skönt också att ha gått igenom sadeln riktigt ordentligt, har tvättat och smörjt och kollat över alla limningar och sömmar. Det borde nog alla göra, det handlar ju om säkerhet.

Gör du det?