Cykla på åker - ingen bra idé

Semesterdagarna bara flyter ihop.

Min hjärna kokar ihop av värmen, jag är en zombie. Orkar inget.

Det kanske är jättebra, mer semestrig än så kan väl inte en semester vara.

Eller orkar och orkar. När värsta värmen lagt sig åker jag förstås ut till Juppe.

Fattas bara annat.

I förrgår såg jag att buffertzonerna (?) längs åkrarna hade slagits. Perfekt underlag för en cykeltur med Juppe tänkte jag då. Det kan ju inte vara lika hårt för honom att springa där som på grusvägen.

Kolla torksprickorna. Ändå är inte den här värsta sorten.

Juppe var mycket road av mig och mitt stånkande. Det är rent otroligt vad gropig en åkerkant kan vara. Jag studsade fram på cykeln. Å andra sidan gjorde vi travfattningar som hette duga båda två. Jag dröp av svett.

Bra jobbat! sa Juppe uppmuntrande.

Spökhäst?

Nädå, bara blixt i dumma mobilen. Det blev liksom en papp-juppe i motljus.

Jag vill ha vikinga bling-bling sa spökhästen med dramatisk röst.

Så här snygg är han på riktigt.

I går red jag istället.

Juppe var nervig som en jag vet inte vad. Jag sket i det. Orkade inte.

Och pukor och jubeltrumpeter - Juppe ger upp. Han fick en jädra fart uppför backen från vår lilla pyssel p-plats. Men det är bara bra tänker jag. Han fick långa tyglar och fick pinna på, sedan tog jag tyglarna så tog vi en stolpig tölt.

Han blir lugn av att vi ger oss iväg trots allt. Nöjd över att han ändå vet vad som väntar, vi har liksom fått en liten startprocedur med den där backen.

Innan vi har kommit på andra sidan backen är det frust, frust.

Vi var duktiga. Det blev inte helt perfekta travfattningar och tölt i form, men helt okej.

Juppe blir grinig och riktigt tar i och stånkar med huvudet i boghöjd. Jag hör hur han tänker helvetes jävla skit, men jag märker också att det är skönt att få ta i.

Jag hörde också hur han överlade med sig själv om det var värt besväret att kanske köra lite improviserad galopp i formel 1-tempo istället för den där traven som numera ska ha ett jädra tempo varvat med lägre tempo.

Han kom fram till att det inte var värt nöjet. Det tackar jag för. Jag var beredd och tänkte att vill du springa i denna värme så tänker jag klamra mig fast och kvar och använda mina korta ben för att göra trumvirvlar i dina sidor.

Även en matte kan vara värmegrinig.

Men ingen längre stund förstås.

Vi trivs. Vi hänger i hagen.

Jag lärde Juppe att ställa sig på de lägsta stenarna i hagen, han greppade det på ett försök. Det räcker att jag pekar på stenen så ställer han sig där.

Demonstrativt plockade av rosblad ett och ett för att påvisa den brutala matbristen.

Och cirkus-Juppe.

I dag kom äntligen regnet också. Åskknallar och ljusshow på himlen där jag bor drygt en mil bort från Juppe.

Flera träd vräktes omkull hos grannarna. Det var ett enormt tryck i vindbyarna.

Effekten blev: varm plastpåse istället för urladdad svalka.

Jag bara orkar inte åka till Juppe i kväll. Jag hade tänkt att han skulle få springa som en tok på lite mjukare grusvägar när regnet äntligen kom. Men jag orkar inte.

Ikväll blir det vila.